Utgiven i Bra Spänning-serien 1990. Utmärkt översättning av Sven Christer Swahn.
Omtumlande, dramatisk och humorisktik fantasyskröna i hejdlöst tempo som utspelas i Coleridges London.
Varför läste jag den?
Detta var en återläsning av det jag kom minns som en osedvanligt underhållande läsupplevelse. Jag kände för något som var riktigt KUL att läsa, och jag blev sannerligen inte besviken.
Vilka lärdomar drog jag?
Att 1800-talets London är en himla intressant plats, och att Lord Byron kanske i själva verket var en programmerad mördarzombie.
Vilken upplevelse gav den? Om man bara är koncentrerad nog att hänga med så händer det kul, spännande och överraskande saker på varenda sida; det är ungefär som en sån där mekanisk tjur de har på nöjesfält.
Vad fäste jag mig mest vid?
Kopplingen till det forntida Egypten – en period som jag är svag för.
Fick du lust att fördjupa dig i ämnet eller läsa mer av samma författare?
Det blir nog fler vilda skrönor av Tim Powers framöver, ja. Men först lite facklitteratur.
I onsdags deltog jag i en minnesstund för offren i Katyn i som hölls i 1:a kammarsalen i riksdagshuset. Under promenaden till stationen funderade jag på vilka beröringspunkter det mänskliga nätverk jag själv tillhör har med världshistoriens största krigskatastrof. Här följer några, långtifrån uttömmande, anteckningar (tagna ur minnet; rättelser och kompletteringar välkomnas!).
• Min morfar ledde den beredskapsstyrka på 30 man (med 10 skarpa skott var!) som natten mellan den 9 och 10 april skulle försvara Hälsingborgs hamn. De hade minerat hamnen och ordern var att spränga den i luften och retirera om tysken kom. ”Ingenting” hände mer än att ett stort föremål närmade sig från havet vid 4-tiden på morgonen i mörkläggningens dunkel. Det var några svettiga minuter innan min morfar bestämde sig för att låta farkosten anlöpa hamnen. Det visade sig att det var Stora bält-färjan vars kapten valt att gå runt Själland när han hörde att tyskarna tagit Köpenhamn.
• Fonden till min mors uppväxtmiljö var det ockuperade Danmarks strandlinje.
• Min farfar var produktspecialist på Bofors 40-millimeters. Han gjorde konfidentiella tjänsteresor till Västkusten under kriget. Ingen i familjen vet säkert vad han hade för ärende.
• Min far såg tysktågen på väg till Norge. Han såg också ett utländskt bombplan (tyskt?) flyga över Karlskoga. Den 17 december skakades staden av våldsamma explosioner.
• Lottens farbror tjänstgjorde i beredskapen hela kriget.
• Polska vänner växte upp under nazistockupationen. Han såg bl.a. ryska soldater våldta polska kvinnor. Hon levde gömd långa perioder, och var då bara ute på nätterna. Mannens far var krigsfånge i Tyskland och såg Dresden brinna.
• Världens bäste skotte, dvs. Bästisgrannens man, hade en morbror (?) som slogs i 7th Armoured Division, aka Desert Rats.
• En vän och kollega till Lotten och mig deltog som sjukvårdare vid ockupationen av Frankrike och på Östfronten. Han var bland annat med vid striderna vid traktorfabriken i Stalingrad.
• En polsk–svensk klasskamrat berättade om sin farfar som blev sovjetisk krigsfånge, frigavs 1941 och sedan slogs i brittisk uniform vid Monte Cassino.
• En nära vän till Lottens morbror upplevde som sjuåring de allierades bombningar. Han darrade länge av skräck efter varje anfall – darrningar som han ännu bär med sig när han blir stressad.
• Min far hade en kvinnlig kurskamrat som var i Dresden under bombnätterna 1945. Hon flydde med familjen febersjuk ut på landsorten och vidare till Sverige. Min far hade också en tysk kollega på anestesiologen i Jönköping i början av 1960-talet som hade deltagit i kriget på östfronten, dömts till döden efter ordervägran (han hade inte skjutit ryska krigsfångar utan släppt dem), men benådats för sin ungdom och efter avtjänat fängelsestraff. Senare skickades han med flygplan för att slåss med Afrikakåren men blev nedskjuten över Medelhavet. Han räddades slutligen av en fiskebåt.
• Orienterarvänner hade en pappa som var busgrabb i det ockuperade Norge, och bland annat stal dynamit från tyskarna.
• En orienterarvän till mina föräldrar slogs som frivillig i vinterkriget och fortsättningskriget.
• En kvinna jag träffade vid en föreläsning flydde från Ostpreussen. Det var uppenbart att hon har varit med om förfärliga ting.
Vilka krigsminnen finns i din familj och din bekantskapskrets? Borde vi inte samla in dem nu, på samma sätt som BBC gjorde för några år sen?
Sporrade av Karl XII:s nederlag vid Poltava gör danskarna ett försök att återerövra Skåne och landsätter en invasionsarmé i Råå, söder om Helsingborg, i november 1709. Den svenske generalguvernören i Skåne, Magnus Stenbock, blir tvungen att dra sig tillbaka till Småland för att snabbt reorganisera och förstärka de svenska försvarsstyrkorna.
Den slutliga kraftmätningen mellan danskar och svenskar står vid Ringstorp – numera en stadsdel i Helsingborg – och utvecklas till ett svidande nederlag för danskarna. När danskarna flyr lämnar de mängder av hästkadaver efter sig i staden, vilket leder till svåra sanitära problem för stadens invånare. Sedan 1901 står ”Måns Bock” staty på Stortorget i Helsingborg.
För ett år sen tyckte jag Facebook mest var trams.
Idag tycker jag det är ett utmärkt vapen mot livskriser, åldrande och död.
Sociala nätverkssajter är väl knappast något man
förknippar med generationer som besväras av presbyopi, prostataförstoring och
dyra topplån. Det skulle möjligtvis vara de tjänster som har en tydlig
professionell inriktning, till exempel LinkedIn och Plaxo. Men faktum är att
Facebook, där var fjärde svensk är medlem idag, befolkas av användare i alla
åldrar – även fossiler som minns Televinken och vet vem Tage Danielsson var.
Just av den anledningen är ”Fejan” numera mindre hippt bland yngre användare.
För mig började det som sagt inget vidare: min
smekmånad med Facebook var ganska misslyckad. Jag gjorde nämligen misstaget att
pröva allt som kom i min väg, och snart var jag engagerad i tester, listor,
rankningar, välgörenhetskampanjer samt virtuella vendettor där jag skulle kasta
snöbollar, mula tjallare eller göra karriär som zombie. Till slut ledsnade jag
och dikade ut det nätverksträsk jag klafsade omkring i. Bort, bort med hungriga
gosedjur, vampyrkrig, ”Vi hatar Che Guevara-tröjor” och ”How well do you know women?” Med tiden utvecklade Facebook och jag
en stabil relation.
Idag tillbringar jag ungefär 20 minuter per dag med
att skriva statusrapport, kommentera och bläddra i bildalbum. Tjänsten som
sådan betraktar jag långt ifrån perfekt, och jag är den förste att erkänna att
det finns gott om ytligt dravel och skamlös kommersialism att irritera sig
på.Ändå vågar jag hävda att
tjänsten höjer min livskvalitet som 45-åring på flera olika sätt.
För det första gör Facebook mig på gott humör. När
jag går in på min startsida och läser statusuppdateringarna från Lisa, Jacob,
Charlott, Fredrik och allt vad de heter så måste jag ju le, även om det är en
regnig förmiddag med momsrapport. Jag ser att mina släktingar, vänner och
bekanta stretar på längs livets steniga stig, precis som jag. Här och där petar
jag in en kommentar – inte minst för att muntra upp dem som antyder att de
har det motigt.
För det andra hjälper Facebook mig att behålla
eller leta rätt på de där människorna jag möter helt flyktigt, genast fattar
tycke för och med vilka jag anar ”the
beginning of a beautiful friendship”. Att hålla kontakten med någon på
distans, sådär lite försiktigt till en början, var ganska knepigt före
internet. Facebook gör det hela enkelt och är det perfekta verktyget för att
utveckla bekantskapen med till exempel experten som jag intervjuade för en
artikel eller guiden som jag mötte på en resa. På så sätt kan jag välja mina
nya vänner med omsorg, vilket känns allt mer angeläget när man har uppnått
hälften av sin förväntade livslängd.
För det tredje hjälper Facebook mig att leta rätt
på människor som har försvunnit in i det förgångnas dimmor, människor som bär
på små bitar av mig och mitt liv – vissa av dem även en bit av mitt hjärta. Om
jag skulle skicka massmejl till mina gamla studiekamrater och idrottsvänner och
be dem skriva ner sina minnen av mig så skulle jag säkert få tillbaks en
komplett biografi med episoder som jag fullständigt har glömt bort. När min
pappa dog i somras nåddes vi – helt oväntat – av omtänksamhet från personer som
vi delade vardagen med för trettio år sedan.
Kort sagt säger Facebook till mig att ”Ja, du lever
– och det jämsides med andra som är som du”. Och det måste ju anses vara ett
hoppfullt budskap.
Utifrån deras beteende i adventsmörkret går det att dela in svenskarna i två grupper: de som vet att de kan dö, respektive de som aldrig funderar över saken. Den första gruppen glittrar så vackert långtdärframme i billyktornas sken, de andra dyker upp som ett vadihelvete! i form av en svart skugga i det svarta nånstans vid högerskärmen.
Jag tillhör en välindoktrinerad Televinkengeneration för vilken reflexen är lika självklar som att aldrig, aldrig någonsin slänga skräp på marken. Det är inte bara det att jag gillar säker trafik där alla får komma fram till punkt B – jag tycker dessutom det är vackert med reflexer. Det är något med de där mänskliga rörelserna utan kroppar som fascinerar mig.
Den som saknar reflex kan mejla; jag har både spöken och Fantomenfysionomier att bjuda på.
Sårade idealister, som jag till exempel, kan lätt bli lite gapiga och gåpåiga när vi kommenterar nyheterna. Eftersom vi har en sexårings hjärta och innerst inne har en politisk övertygelse som kan formuleras ”jag vill att alla ska vara snälla” så blir vi lätt lite drastiska när vi konfronteras med den bedrövliga verkligheten.
Med klädsam rodnad på mina kinder känner jag igen något av mig själv hos Frederick i Hannah and Her Sisters, spelad av Max von Sydow. Han häver bland annat ur sig följande: ”You see the whole culture. Nazis, deodorant salesmen, wrestlers, beauty contests, a talk show. Can you imagine the level of a mind that watches wrestling? But the worst are the fundamentalist preachers. Third grade con men telling the poor suckers that watch them that they speak with Jesus, and to please send in money. Money, money, money! If Jesus came back and saw what's going on in his name, he'd never stop throwing up.˝
Den 17 oktober läste jag något i Eskilstuna-Kuriren som var så urbota dumt att jag har fått vänta till nu för att kommentera det. Det är ”hälsocoachen” Zarah Öberg som ger tio tips för att minska stressen:
”7. Sitt ner när du äter din mat och gör det gärna utan långa samtal. Sällskap medför stress för kroppen eftersom du sväljer luft när du pratar, vilket även medför magont.”
Inga grillkvällar i juninatten, sorlande kalkonmiddagar eller långa kvällar på trattorian, alltså. Sitt rakt, tugga noga och håll truten!
Om vad Zarah Öberg är för skrot och korn kan ni läsa mer om här och här.
Först var jag inne och läste på den här bloggen. Sen skrev jag ner följande funderingar:
1. Ett intellektuellt klassamhälle kommer att befästas. Skräplitteraturen kommer att bli skräpigare, kvalitetslitteraturen kommer att få tusen nya yttringar och läsargrupper.
2. Det internationella utbytet kommer att expandera. Många svenska författare kommer att se den engelska översättningen som sin huvudprodukt, även om de skriver på svenska.
3. Allt fler litterära agenter kommer att etablera sig i Sverige, enligt anglosaxisk modell.
4. Den traditionella förlagsbranschen kommer en vacker dag inse att en ”bok” inte behöver vara ett föremål i form av en ihopklistrad bunt papper som säljs styckvis via återförsäljare.
5. Den traditionella förlagsbranschen kommer en dag inse sin kärnkompetens: att välja ut och förbättra bokidéer, att coacha författare och hjälpa dessa att utvecklas, att förädla råmanus, att redigera och layouta text och bild.
6. Marknadsföringen kommer att skötas gemensamt av driftiga författare, agenter, frilansande marknadskonsulter och förlag.
7. Vanity & self publishing kommer att öka lavinartat.
… som omfattar personer som utger sig för att representera den yttersta kompetensen när det gäller bildning, analytisk förmåga, stilistiskt hantverkskunnande och redaktionell överblick och professionellt omdöme.
Men det känns som ett stort tomtekalas på Nordpolen!
Aldrig någonsin har jag varit med om ett elektroniskt forum där deltagarnas beteende påminner så mycket om förvirrade mellanstadeelever. Så här låter det:
– Varför händer det inget när jag klickar på länken? Det står bara nått om "plug-in". Vad är det?
– Jag har semester och kommer tillbaka den 24 augusti.
– … X-branschen … blabla … tillstånd … blabla
– Varför blir infon så konstig. Den är svår att läsa.
– … myndigheterna i blabla … en skandal … läs mer … blabla …
– Jag antar att du skriver på en Mac eftersom texten är oläslig. (1. Ska vara ”en ångdriven Mac från anno dazumal”; 2. Så fick vi anledning att vara otrevliga också av ingen anledning alls.)
– Jag vill inte vara med på listan längre. (Detta efter att administratören på förekommen anledning gett noggranna instruktioner om hur man avslutar sin prenumeration.)
Under ett halvår har jag fått ett par mejl som gett mig användbar information. I övrigt: förvirrade nollkoll-kommentarer, rättshaveristsvammel och ”jag är på semester …”.
Nu har jag sagt A, men i googlandets tid tänker jag inte säga B. Men om ni ringer ska ni få facit.
Min akademiska karriär sträckte sig över cirka tre år. Sammanfattningsvis kan man säga att jag var en
• smart teoretiker
• kreativ och noggrann metodutvecklare
• engagerad föreläsare och samtalspartner.
Dessvärre saknade jag den frustrationstålighet och motivation som krävs i yrket. Min personlighet kräver tydliga resultat, tät återkoppling och en belöning då och då. Uteblir dessa – skulle det visa sig – kajkar jag ihop av osäkerhet, självtvivel och ren leda.
När jag stod i min mörka, snåriga skog och undrade varför mina experiment oförklarligt gick åt skogen vecka efter vecka verkade publikationerna så ytterst avlägsna. Själva disputationen var något som jag bara kunde ana over the mountains and far away.
Det var ingen unik situation för en doktorand på medfak. Alla som sedermera lyckas disputera i medicinska, tekniska och naturvetenskapliga ämnen lägger ner enormt mycket tid och arbete på genomföra en ändlös rad av experiment, observationer och mätningar. Därför blir jag så beklämd när jag läser om avhandlingar som denna.
Låt oss säga att dr Werner hade fyra år på sig. Ponera sedan att det tar henne ett år att komma igång med teorin och ett år att skriva ihop avhandlingen. Det skulle i så fall innebära att hon hade en månad på sig att följa var och en av de 23 flickorna.
Här skulle jag vilja citera samhällsanalytikern Linda Bentzing: ”Hur svårt kan det va’?” En del hattar väger tyngre på hjässan än andra …
Jag försöker sätta poäng på alla låtar i familjens iTunesbibliotek. Ibland blir jag förvånad över hur låg medelpoäng sånt jag trodde var favoritalbum kan få. Även det motsatta händer. I höstas insåg jag till exempel att jag var Mojave 3-fan.
Vilka är Mojave 3, undrar ni? Jo, ett brittiskt alternative country-band som låter som de var alldeles amerikanska. För dem som vill ha sin countrymusik saltad, pepprad och kryddad kan Mojave 3s musik kännas väldigt fadd. Någon beskrev dem som boring and good.
Egentligen handlar alltsammans om Neil Halstead som ledde shoegazer-bandet Slowdive på 1990-talet. Här kommer en lycklig-över-att-finnas-till-låt från hans senaste soloalbum (som låter väldigt mycket som ett Mojave 3-album):
Om du gillar det här kan du också lyssna på den här.
Dock måste jag utfärda en varning: refrängen kommer att fastna i ditt huvud ett par dygn.
Jag är fembarnspappa, frilansskribent, föreläsare och företagare. Den här bloggen utgör min publicistiska frizon där jag kan posta betraktelser, textexperiment, samtidskommentarer, tramsigheter och diverse infall. Ibland är det jag skriver inte så lätt att begripa. Det är ingenting att bekymra sig om.
