Livet

Black Saturday Meanderings on Death and Resurrection

by Olle Bergman on 3 april, 2015

[If you like this text, feel free to go here and give it a like!]

The Grim Reaper is a taciturn companion on the path of life, yet a bearer of serious advice.

To the Anglo-Saxons, Good Friday was the Long Friday — just as it were for the Swedes. The author Sven Bælter explained why in Historiska anmärkningar om kyrcko-ceremonierna, published in 1762:

Hos oss kallas Christi lidandes dag Långfredag; emedan den Fredagen varit lång och besvärlig för vår Frälsare, och Gudstiensten, tillika med Fastan, hölts då längre, än på andra dagar.

‘Where we belong, the day on which Christ suffered is called the Long Friday as that Friday was long and troublesome for our Saviour, and the Mass, just as the Lent, lasted longer than on other days.’

In the symbolic play which is the Easter, the Good Friday has the part of the winter which strips nature of all it’s lavish greenery, forces it to bow with its face to the wet dirt, and live like a frozen and numb beggar for months. Just the kind of degradation that Belisarius, the loyal and most able general of the Byzantine emperor Justinianus, had to suffer from his once trusted master.

Justinianus in the middle and Belisarius to his right (probably). Mosaic in the Basilica of San Vitale in Ravenna.

From a universal point of view, I see the Good Friday as a representation of the yearly, death of Nature. It is the day of all those who need to die to keep the wheels of renewal and resurrection in motion: Jesus, Osiris, Eurydike, Balder … as a matter of fact, we are all a part of this, which is illustrated by this 15th century painting in Härkeberga kyrka, Uppland, by the German painter Albertus Pictor.

This story doesn’t actually has to be about Death and Life. It could as well be about the classic ”from rags to riches” — one of the classic plots of storytelling. Or why not agile development? Choose a random point on the perifery of a wheel; the reason that it moves forward is because the point alternates between crawling in the mud and flying high in the free air. Since Kindergarten we all know that the wheels on the bus go round round round.

As you grow older, you become more and more aware of the universal cyclicity of things–not least in your role as a parent. Recently, I became a great fan of the TV series American Horror story. In one episode the character of Jessica Lange says something like (quoting from memory) ‘When you’re a parent you never lose your beauty, it is only transfered to another person.’ To realise this is like giving Death a Melvin.

Meeting on the timeline.

While assisting your children in exploring the stuff from which the World is woven, experiencing success and failures and conquer the World it is apparent that the moment Now is a moving point on a static timeline. Everything that has been is present in our lifes; we just have to change our focus and adapt the mindset of the Tralfamdorians, as described by Kurt Vonnegut in his novel Slaughterhouse Five.

And if someone would ask you the question “Is it the hen or is it the egg?” your answer should be “It is the hen and the egg!” Because the egg contains the hen to be and the hen contains the egg to be. The obvious contains the indisputable, and the indisputable contains the obvious. Nature never complains as

‘The wind goeth toward the south, and turneth about unto the north; it whirleth about continually, and the wind returneth again according to his circuits.’

and

‘All the rivers run into the sea; yet the sea is not full; unto the place from whence the rivers come, thither they return again.’

You see, all the answers we need are all there in the Ecclesiasties, just like The Byrds noted half a decade ago!

So what is Holy Saturday, Black Saturday, Easter Eve or whatever you may call it for? Probably to sit in your home, wait for the resurrection of Nature, Jesus, Osiris, Eurydike, Balder or whoever you are waiting for, think thoughts like the ones above and enjoy your newly cleansed heart: Mache dich, mein Herze, rein.

And finally: if you adapt the Tralfamadorian view you realise that it is futile to sit and wait for your time to come. As a matter of fact, it has been there all the time. Happy Easter to you all!

{ 0 comments }

Forty years ago, my grandmother died

by Olle Bergman on 15 juni, 2014

As a mother, my maternal Grandmother felt obliged to maintain a certain degree of dignity in front of her acquaintances in the urban middle class of Helsingborg – a mid-sized Swedish market town which faces Hamlet’s Helsingør across the Öresund. As a grandmother, however, she threw all these inhibiting ambitions aside and adopted her role as a family senior whole-heartedly. I remember her as a fun and intelligent person who always granted our wishes for Christmas and birthdays.

Eva Huldt, as she was called, was born into another Sweden – an somewhat stiff but extremely tidy and reliable Sweden, and she never had to see it wither into what we see before us today. She would have been very confused by the ignorance of the media, the indifference among people and the cynical and exhibitionistic sides of our internet based culture. She would also be worried that the world disasters of her early life are in the process of being neglected or reinterpreted by the young.

Look into her beautiful eyes – there is an innocence and trustworthiness there which may teach us something.

Eva Huldt, my grandmother.

{ 0 comments }

En miniportal om Ukraina

by Olle Bergman on 2 mars, 2014

Här försöker jag samla användbara länkar för den som vill följa händelseutvecklingen på Krimhalvön.

Analys från Forbes-journalisten Gret Satell

Greg Satell har uppenbarligen helt andra uppgifter idag på tidningen än att skriva om stormaktspolitik, men han har tydligen jobbat tio år i Ukraina och utifrån det jag kände till tidigare verkar han ha ett mycket bra grepp om läget.

5 Things you should know about Putin’ incursion into Crimea

Analys från Timothy Snyder, professor i historia vid Yale

Ukraine: the Haze of Propaganda

SvD:s direktrapportering

Förnämlig, mycket beroende på att de har Anna-Lena Laurén på plats, se nedan.

Live: utvecklingen i Ukraina

Anna-Lena Laurén

Korrespondent av ”den gamla stammen” från finländska Hufvudstadsbladet. I skrivande stund nere på Krim-halvön.

Twitterflöde

Moskvabloggen – Anna-Lena Laurén älskar och uthärdar livet i Moskva

En liten filmsnutt där Anna-Lena åker båt utanför Sevastopol.

Alex Voronov

Ledarskribent på Eskilstuna-Kuriren och en av Sveriges mest kunniga journalister när det gäller före detta Sovjetunionen i allmänhet och Ukraina i synnerhet.

Twitterflöde

Eskilstuna-Kuriren, 3 mars: Ukrainas sak är vår
Eskilstuna-Kuriren, 1 mars: Svara så det känns i Moskva

Liberal Debatt, 1 mars: Förenklad bild, komplex verklighet – därför är Ukraina i uppror

Övrigt

Krönika av Kalle Kniivilä, Sydsvenskan : Putin följer en annan logik

Det han säger här, lite journalistiskt inlindat, är det jag själv brukar gagga om när någon orkar lyssna: ryssarna tänker inte som vi! Deras strävan är inte fredlig, jämlik samexistens med ödmjuk inställning till gemensamma globala problem.

{ 1 comment }

Avståndsmätare

by Olle Bergman on 28 februari, 2014

Ett obsolet objekt.

Den här manicken var så oerhört viktig under de epoker av mitt liv då orienteringen stod i centrum. Avståndsmätaren gav svaret till de två centrala frågorna i sanningens ögonblick ”Hur långt har jag sprungit?” och ”Vilken kilometertid hade jag?”.

Funktionen var väldigt enkel: man höll i en liten pinne (som nu har ramlat av) och rullade det lilla hjulet (som sitter under loggan) längs rutten. Sedan läste man av distansen utifrån den skala som överensstämde med kartskalan.

Det här, löparhipsters i Craftmundering och skor för 1 800 spänn, utspelade sig på 1970-talet då vi sprang i poplin och det kunde stå Nokia på ett par idrottsskor. Trots att utrustningen kostade en fjärdedel var löpstandarden väldigt hög – läs här.

{ 1 comment }

Långsammmmt praaat iii teellleefooonen

by Olle Bergman on 5 februari, 2014

Läraren på läskliniken på Bäckaskolan i Viken under 1970-talet hette Fru Nånting – jag kommer alltid att tänka på Fru Salomonsson, men det var det inte. Ibland steg hon ned från sin klinik i det stadiga gamla skolhuset, promenerade över till vår gipsplattelåda från 1960-talet och bjöd oss på rättstavning, diagnostiska lästester och annat roligt. När hon dikterade taaalade hoon såå lååångsaamt att den uppmärksamme lärjungen enkelt kunde uppfatta stavningen: LAAAAAA–SAAAAAAA-RETTETT!, LAAAA–SAAAAA-RETTETT!

När jag ringer upp Apoteket hamnar jag i en automatisk telefonväxel som uppenbarligen bemannas av hennes barnbarn. Och visst vet jag att de många apotekskunder som är gamla eller ovana vid svenskan gynnas av att haaan tallar såå lååångsaamt, tar små pauser                    och gärna lägger till alldeles onödiga fraser, till exempel ”Välj ett av följande alternativ SOM PASSAR DITT ÄRENDE”. Men JISSES vad jag blir otålig!!!#€%&

Kan man inte trycka på ”1.5x” nånstans – som när man spelar upp podcaster i sin iPhone? Jag hör till sannerligen till de ”rastlösa, energiska, handlingskraftiga, splittrade, lättdistraherade och otåliga”. 

 

{ 1 comment }

Ad acta

by Olle Bergman on 15 december, 2013

Jag sitter som en annan Näcken och lögar mig i Eskilskällan – länsbibliotekets samling av nedteckningar, folklivsskildringar, arkeologiska rapporter, minnesanteckningar och bygdebeskrivningar. Kort sagt: här är allt som viskats och vrålats i vinden genom åtta årtusenden, klafset från stegen i gyttjan, hammarslagen, vågskvalp, gransus, knak från sättningar och plågade bjälkar, barnsbördsskrik och arbetssång.

Ett stilla bakgrundsus i den dånande nutiden. Färdiglevt, undanställt, uttömt, kvarblivet.

”The rest is silence”, sa Hamlet. Jag håller inte med honom. Det här är tystnaden.

{ 0 comments }

Skärvor

by Olle Bergman on 27 november, 2013

Att lära känna människor via moderna medier är som att få skärvor till en urna man ännu inte sett. Några foton, en handfull mejl, en röst på telefon …

I vissa fall är skärvorna lätta att kategorisera – de verkar höra ihop och det är enkelt att tänka sig hur urnan ser ut. I andra fall vägrar fantasin skapa en sammanhängande bild av de fragment man har fått. Hur kan den som talar med en så uttryckslös röst skriva så livfulla mejl? Hur kan den profilen höra ihop med samma människa som det ansiktet?

När det sker kommer jag att gå med förväntan till det första mötet.

Deras blick kanske kommer att säga:
– Varför ser du så forskande på mig?

Min leende kommer i så fall att svara:
– Så kan också en urna se ut. Det kunde jag inte föreställa mig innan, men det kan jag nu.

{ 0 comments }

Om frihet, i en tallskog på 1940-talet

by Olle Bergman on 21 november, 2013

Inom ramarna för den fysiska, sociala och juridiska handlingsfrihet jag har, kan jag alltid definiera tankens frihet. När jag står vid gropens kant och mannen klädd i rock och keps av äkta Malungläder trycker en Nagant-revolver mot min nacke står det mig fritt att använda de ögonblick jag har kvar. Till att känna doften från den vända myllan, snarare än träckdoften från de döda kropparna. Till att se björklöven som utspillda guldmynt, morgonluften mot mina kinder och höra en hackspett på håll. Till att låta tanken korsa de mil och de timmar som ligger mellan mig och min familj.

Genom att jag väljer att inte känna hat eller uppgivenhet har jag segrat.

Och eftersom mannen bakom mig har räknat fel, och måste stoppa in sju nya patroner i revolvern tar jag emot trettio oväntade sekunder då jag kan mumla mina barns namn, se in i min hustrus ögon och plötsligt skymta en upptagen ekorre som far längs en tallstam.

Genom att jag väljer att inte känna avsmak för svettdoften och den jäktade andningen hos den som står bakom mig har jag segrat. Genom att jag står rak i ryggen och håller tillbaks tårarna har jag segrat. Genom att jag väljer milda, förälskade, förundrade tankar som det sista som far genom min hjärna innan den skvätts ut över mina kamrater har jag segrat.

Min frihet att välja vad jag tänker – in hoc signo vinces.

{ 0 comments }

Om poststrukturalismsgrejsemojset – postmodernism, typ

by Olle Bergman on 18 november, 2013

De som tagit del av min reflekterande kunskapsvandring genom Tillvaron, Varat och Naturen vet att jag har inte mycket till övers för de tankeriktningar som hör ihop med franska språkfilosofer från 1960-talet. Foucault, Derrida, Baudrillard och allt vad de heter representerar för mig ett slags antitänkande – man tar vett och sans, vänder det 180° och – vips! – så har man skapat ett sätt att resonera där man alltid kan verka märkvärdig och med stor effektivitet utöva makt över andra människor.

När motståndarna kommer dragandes med naiv realism, banal logik och enkel empiri kan postmodernisten lätt förinta dem med arrogans och intellektuellt översitteri. Den superkraft de besitter sig är att förvandla sig till ett moln; den fysiskt substantielle kan veva och leverera storsmocka efter storsmocka – men ingenting kan ju träffa ett moln. Den vanligaste repliken från en postmodernist är ”Det är inte så enkelt”. (Förenkling är för övrigt livsfarligt för dem: om de inte var insvepta i ord skulle de stå med rumpan bar.)

Sånt går an på samhällsvetenskapliga, sociologiska och humanistiska fakulteter. På teknisk högskola eller biomedicinsk akademi hade de klarat sig högst i två veckor. Hade man gett Lacan och Deleuze i uppgift att skapa ett nytt energisystem  en cancerterapi hade de kunnat hålla på i 40 år. När man sedan bad om slutresultatet skulle man inse att allt de lyckats framställa skulle ha varit något som jag aldrig har begripit vad det är (men jag tror det är en motsvarighet till tummetotten i sagan om Tödde och Mödde): en diskurs.

Under en bokhyllestädning hittade jag häromveckan en bok som jag varit av med i ett par år: Niklas och Figuren av Bengt Anderberg. Det gladde mig mycket eftersom de har en perfekt beskrivning av poststrukturalismsgrejsemojset – postmodernism, typ:

Sedan började [Figuren] prata fort som ett järnvägståg om hur bra han trivdes i Uppochnervända världen:
– Det går mycket lättare att tänka, sade han, man kan tänka vad som helst och hur som helst eller tvärtom, för här är det ingen som begriper något ändå så man behöver aldrig känna sig dum, här skulle jag vilja stanna!

Dagen efter läser jag Över Oxbrobäcken, en diktsamling från 1996 av Bengt-Emil Johnson, och hittar följande rader:

Betänk bara, innan ställningstagande till det postmoderna
tillståndet, att de flesta aldrig brydde sig om
modernismen. De blev bara desto mer utsatta
för den.
Och den som inbillar sig
(jag tror det är många) att postmodernismen skall åter-
ställa allt till en förutvarande Ordning
kommer att bli besvikna utav faan.

Komplettering, 18 november

Kan det vara så att poststrukturalism är ett sätt att legitimera sin lättja som forskare? Om man hävdar att allt är oöverskådligt i sin komplexitet, ingenting går att kategorisera och att äkta kunskap är omöjlig – ja, då har man gjort det jävligt enkelt för sig som akademiker.

Postmodernisten och komplexiteten

Komplexiteten.
Jag står framför komplexiteten.
Där är det.
Där är komplexiteten.
Jag tittar på den.
Komplexiteten. Jaha.
Det är som på Louvren.

Ingenjören och komplexiteten

Komplexiteten.
Jag står framför komplexiteten.
Där är det.
Där är komplexiteten.
Jag observerar den. Gör mätningar. Analyserar mina data.
Komplexiteten. Hmm.
Jag sätter igång med att frilägga delar av komplexiteten. Skapar en försöksuppställning. Frilägger delar av komplexiteten och analyserar dem separat.
Det är ett himla slit. Ibland blir frustrationen mig övermäktig, och jag känner förtvivlan. Men jag fortsätter.
Hittar lagbundenhet. Skapar modeller med vilka jag kan förutsäga skeenden och så småningom nyttiggöra min forskning.
Det är som på labbet.

{ 0 comments }

Ett djupt morrande i mörkret

by Olle Bergman on 4 november, 2013

Jag ställer mig ofta frågan om hur jag skulle reagera om jag mötte en farlig eller våldsam situation. Hade jag blivit passiv eller rädd, ilsken eller hänsynslös? Är jag den som fryser, löper, tar kommandot eller slåss?

En indikation fick jag i novembermörkret igår. Jag stack ut på en joggingrunda för att vårda musklerna som blivit stela efter styrketräning och distansstegring under de senaste veckorna. Vid skogsdungen som förbinder villaområdet med Mesta skog lufsade jag in trettio meter i mörkret på en smal stig som mina fötter känner väl.

Då hör jag plötsligt ett djupt morrande i buskarna. Det låter som en stor, arg hund. Riktigt stor, alltså – i rottweiler- eller hjorthundsstorlek.

De som känner mig skulle inte bli förvånade över vad jag gör. När jag skräms av plötsliga ljud och intryck reagerar jag ofta väldigt kraftigt: jag rycker till i hela kroppen och skriker rakt ut.

Det evolutionära syftet med den reaktionen är så uppenbar i situationen jag befinner mig. I samma ögonblick som jag rycker till och ropar blir jag medveten om hotet i mörkret. Jag vrålar högt mot det som morrar och  fäktar med armarna över huvudet.

Vad det än är som står i buskarna så har jag nu det moraliska övertaget. Jag hör en stor kropp knaka runt i vegetationen och lufsa bort, in i det regniga mörkret.

Nu känner jag naturligtvis att det är tryggare att springa ut till den belysta cykelbanan. Jag försöker intensivt tolka ljuden jag hörde. En stor hund? Kanske – men vad farao gör den i mörkret? En varg – hmm … Ett stort klövdjur – märkligt ljud i så fall.

Jag springer vidare och är inte ett dugg rädd – bara upplivad. När jag passerat dungen på vänster hand springer jag rätt ut i mörkret på en åker som står i träda. (Sådär håller man på när man är gammal orienterare; lera ger bra styrketräning och är skonsamt mot stela leder.) Nu löper jag parallellt med dungen där djuret befann sig. När jag kommit hundra meter in i mörkret hör jag att det knakar där inne. Men det bekymrar mig föga – jag löper bara vidare på det leriga fältet, omvärvd av mörker och regn men med hyfsad sikt ändå i skenet från gatlyktorna 200 meter bakom mig.

På vägen tillbaka händer det igen. Den där varelsen knakar och bökar och står i skogsbrynet och morrar igen. Nu är ljudet svårare att placera – det kan vara vad som helst som står där i mörkret och hotar mig. Nu tänker jag ”varg” vilket inte skrämmer mig eftersom jag uppfattar dem som fruktansvärt skygga. Sen tänker jag ”vildsvin” vilket är betydligt obehagligare.

Men vad det än är, så har jag bara ett motmedel: min dominans. Jag ställer mig och vrålar och viftar på samma sätt och tänker på den underbara YouTube-filmen av mannen som skrämde bort en älg. (Faktum är att jag lät ungefär som honom.)

Jag får samma reaktion: det knakar i snåren och en tung kropp lufsar undan. Själv springer jag på, utan att rusa, mot gatlyktorna. Med jämna mellanrum tittar jag bakåt, beredd på att gå till offensiven istället för att fly – helt enkelt för att i det ögonblicket känner att det är mindre chans att bli skadad på det sättet.

Men nu är mitt äventyr över. Jag joggar hemåt och funderar på vad det var jag hörde. Hörseln var det enda sinnet som uppfattade något, men jag är helt övertygad om att det var något stort och tungt i mörkret. Vildsvin, hund, varg, ilsken älg – jag kan just inte komma på något annat alternativ.

{ 1 comment }