Vilken hamburgare är egentligen den bästa?
- Den man åt när man var lycklig, eller den som smakade bäst? Och som man sedan kan minnas?
- Den man ser fram emot att få äta när allt är bra och underbart och som med största sannolikhet kommer vara en fantastisk hamburgare?
- Den man just nu tuggar sig igenom, med majonäs i mungiporna och sallad som klistrar sig fast på nästippen?
- Den man äter varje torsdagslunch, enligt fast ritual?
Att fråga hamburgaren är meningslöst; den kommer inte att svara.
En uppäten hamburgare jag gärna tänker tillbaka på: Macbeths Blues Burger – fullt i klass med burgarna i Stockholm. Snett över gatan, bara, när du anländer med tåg till Eskilstuna.
by admin on 17 april, 2010
by admin on 16 april, 2010
I onsdags deltog jag i en minnesstund för offren i Katyn i som hölls i 1:a kammarsalen i riksdagshuset. Under promenaden till stationen funderade jag på vilka beröringspunkter det mänskliga nätverk jag själv tillhör har med världshistoriens största krigskatastrof. Här följer några, långtifrån uttömmande, anteckningar (tagna ur minnet; rättelser och kompletteringar välkomnas!).
• Min morfar ledde den beredskapsstyrka på 30 man (med 10 skarpa skott var!) som natten mellan den 9 och 10 april skulle försvara Hälsingborgs hamn. De hade minerat hamnen och ordern var att spränga den i luften och retirera om tysken kom. ”Ingenting” hände mer än att ett stort föremål närmade sig från havet vid 4-tiden på morgonen i mörkläggningens dunkel. Det var några svettiga minuter innan min morfar bestämde sig för att låta farkosten anlöpa hamnen. Det visade sig att det var Stora bält-färjan vars kapten valt att gå runt Själland när han hörde att tyskarna tagit Köpenhamn.
• Fonden till min mors uppväxtmiljö var det ockuperade Danmarks strandlinje.
• Min farfar var produktspecialist på Bofors 40-millimeters. Han gjorde konfidentiella tjänsteresor till Västkusten under kriget. Ingen i familjen vet säkert vad han hade för ärende.
• Min far såg tysktågen på väg till Norge. Han såg också ett utländskt bombplan (tyskt?) flyga över Karlskoga. Den 17 december skakades staden av våldsamma explosioner.
• Lottens farbror tjänstgjorde i beredskapen hela kriget.
• Polska vänner växte upp under nazistockupationen. Han såg bl.a. ryska soldater våldta polska kvinnor. Hon levde gömd långa perioder, och var då bara ute på nätterna. Mannens far var krigsfånge i Tyskland och såg Dresden brinna.
• Världens bäste skotte, dvs. Bästisgrannens man, hade en morbror (?) som slogs i 7th Armoured Division, aka Desert Rats.
• En vän och kollega till Lotten och mig deltog som sjukvårdare vid ockupationen av Frankrike och på Östfronten. Han var bland annat med vid striderna vid traktorfabriken i Stalingrad.
• En polsk–svensk klasskamrat berättade om sin farfar som blev sovjetisk krigsfånge, frigavs 1941 och sedan slogs i brittisk uniform vid Monte Cassino.
• En nära vän till Lottens morbror upplevde som sjuåring de allierades bombningar. Han darrade länge av skräck efter varje anfall – darrningar som han ännu bär med sig när han blir stressad.
• Min far hade en kvinnlig kurskamrat som var i Dresden under bombnätterna 1945. Hon flydde med familjen febersjuk ut på landsorten och vidare till Sverige. Min far hade också en tysk kollega på anestesiologen i Jönköping i början av 1960-talet som hade deltagit i kriget på östfronten, dömts till döden efter ordervägran (han hade inte skjutit ryska krigsfångar utan släppt dem), men benådats för sin ungdom och efter avtjänat fängelsestraff. Senare skickades han med flygplan för att slåss med Afrikakåren men blev nedskjuten över Medelhavet. Han räddades slutligen av en fiskebåt.
• Orienterarvänner hade en pappa som var busgrabb i det ockuperade Norge, och bland annat stal dynamit från tyskarna.
• En orienterarvän till mina föräldrar slogs som frivillig i vinterkriget och fortsättningskriget.
• En kvinna jag träffade vid en föreläsning flydde från Ostpreussen. Det var uppenbart att hon har varit med om förfärliga ting.
Vilka krigsminnen finns i din familj och din bekantskapskrets? Borde vi inte samla in dem nu, på samma sätt som BBC gjorde för några år sen?
by Olle Bergman on 13 februari, 2010
by Olle Bergman on 1 februari, 2010
Jag är så innerligt trött på det mänsliga beteendet som kan sammanfattas ”jag-förstår-inte-vad-det-är-men-det-måste-vara-någon-form-av-angrepp-på-mina-intressen-så-därför-vidtar-jag-mått-och-steg-för-att-anlägga-moteld”. Ja, ibland kan det näästan få mig att tappa mitt glada och soliga humör.
Vi går igenom det en gång till, fast långsamt.
1. Ett ärende läggs på personens bord.
2. Personen försöker sätta sig in i ärendet men förstår det inte. Orsakerna kan vara många – oklar och/eller fragmentarisk information, bristande förhandskunskaper eller personen i fråga är mer eller mindre korkad, uppblåst eller inbilsk.
3. Nu ställs personen inför ett val:
a) Begära in någon form av förklaring eller kompletterande information, till exempel genom att ringa ett samtal eller skriva ett mejl.
b) Tänka ”Den fan är ute efter mig. Han/hon är min fiende. Nu jävlar ska han/hon få!”
Det är alltså b-alternativet som kan göra mig en smula purken ibland.
by Olle Bergman on 16 februari, 2009
Jag såg en mamma byta blöjor på sitt barn i Bollhuset häromdagen och försökte minnas när jag själv gjorde samma sak.
Låt se. Vi räknar lågt. Fem barn som kräver (i genomsnitt) fem blöjor om dagen i två och ett halvt år, det blir … 5 X 5 X 2,5 X 365 … 23 000 blöjor som jag och Lotten har bytt tillsammans … tanken hisnar!
Hur många av dessa blöjbyten kan jag verkligen påstå att jag kommer ihåg? Allt är minnesfragment – som att öppna en låda med ett pussel och stirra ner på en glad sång där (”Ska vi byta, ska vi byta blöja …”) och en duschad rumpa där, tygblöjor, pappersblöjor, Libero, Pampers, Ica, bajsastrofer, byten på motorhuvar, i sängar och på skötbord, glada byten, bråkiga byten.
Allra mest sitter minnena i händerna – greppet i knävecken, tyngden hos en kissblöja. Jag kan förmodligen byta blöja i regn och kolmörker under det att jag svävar i livsfara. Det är som att skruva ihop en k-pist m/45.
by Olle Bergman on 13 februari, 2009
I början av Den gudomliga komedin befinner sig diktarjaget, dvs. Dante själv, vilse i en mörk skog. Han är trettiofem år och ”halvvägs hunnen i sin levnads bana”. På den tiden ansåg man nämligen att ett normalt människoliv var 70 år.
Lägg till 20 år på livslängden för proteinrik kost, uppvärmda bostäder, bekväma fortskaffningsmedel, vaccin, antibiotika och hälsovård samt fredlig samexistens mellan Europas stater och krönet hamnar precis där jag befinner mig.
Till skillnad från Dante känner jag mig inte vilse. Istället står jag som Heimdall längst uppe på Bifrost och tutar i mitt Gjallarhorn: ”Jag är en virvlande sotflaga mellan två oändliga mörker, och jag glöder än!”
Visst händer det att själens smalben får blåmärken från stenar och stubbar på livets stig. Det hindrar inte att världen är en god plats.
by Olle Bergman on 9 februari, 2009
Lotten skriver om bloggfinansiering idag och ger exempel på mer eller mindre legitima sätt att tjäna pengar på sitt bloggande.
Jag har ytterligare ett förslag: utpressning! Mejla färdigskrivna bloggartiklar till folk och företag och kräv pengar för att låta bli att publicera dem. Det kan bli riktigt lönsamt, mohaHAHAHA!
*hejdar sig och tänker efter*
Hmm, det slår mig att den affärsidén kanske är på väg att slå igenom i Sverige. Att slippa bli nämnd på www.snuskgubbe.se eller www.samhalletsavskum.nu kanske har ett pris?
(Nu heter ju inte webbplatserna jag avser just detta, men den på webben välorienterade läsaren vet vilka jag menar.)
by Olle Bergman on 5 februari, 2009
Ur Wikipedian: ”En look-alike är en person som medvetet sminkar och klär sig som en kändis för att efterlikna eller imitera denne.”
Jag har alltid förundrats över dessa band och artister som följer en stjärna tätt i spåren och försöker göra sig en egen karriär genom att imitera stjärnans image och musik. Tror att jag kom att tänka på det första gången då jag såg David Bowie på Ullevi 1982 och fick genomlida förbandet Men At Work vilket leddes av en Sting-kopia (som dansade så fånigt så att man måste blunda).
Exempel på efterapningar:
Bono – Andreas Johnson
Dylan – Lundell
Tina Turner – Hanne Boel
Genesis – Marillon
David Bowie – Gary Numan
Jesus – Bono
by Olle Bergman on 4 september, 2008
Varför är intelligenta män som tilldelats inflytande i sin egen lilla maktsfär så förbannat otrevliga ibland? Vad vinner de på att torka hundskiten från sina skor på andras nytvättade självaktning? Älskar de att känna sig ensamma och oälskade? Upplever de sina sura, ogina utdunstningar som god och stärkande alpluft? Suktar de efter att tillhöra drumlarnas hall of fame – en ekoxe med groteska käkar, spetsad på sin egen inbilskhet?
