En clowns åsikter

Baltiska resan • Tillbaks till Verkligheten

by Olle Bergman on 10 september, 2011

IMG_1388

På färjan kändes det först som om det skulle bli ett riktigt fylleslag med vingel i korridorerna och gapigt gaggande på fyra språk: estniska, finska, ryska och svenska. Men det lugnade ner sig, och månen lyste över nattfriden. Den som ville kunde följa den silverlagda kullerstensvägen in i evigheten för att leta upp The Wonderful Wizard of Oztersjön.

Verkligheten angjordes klockan 10 på lördagmorgonen.

{ 0 comments }

IMG_1361

En av Estlands viktigaste råvarutillgångar är oljeskiffer, det vill säga ”finkornig, grå till svart, sedimentär bergart som är rik på organiskt material och avger olja vid upphettning” (NE). Som energikälla utgör det en estländsk specialitet: oljeskiffer svarar för det mesta av landets energiförsörjning och enligt Wikipedia stod Estland för 70 % av världens oljeskifferproduktion år 2005.

Men, uj, vad fult det är med de väldiga slagghögarna vid Kohtla-Järve. Tänk dig den svarta högen som sotaren brukar raka ur din spis eller kakelugn och lägga på en tidning – förstora den sedan en miljon gånger.

IMG_1367.JPG

Ännu en borg – denna gång byggd av danskarna, närmare bestämt Valdemar ”Sejr” II som förknippas med legenden om Dannebrogen. Rakvere är en ort som bollats mellan olika makthavare: danskar, tyskar, svenskar, polacker, holländare, ryssar och ester. Det var här Arvo Pärt växte upp – mannen som jag betraktar som världens bäste nu levande kompositör och som var den som återgav mig tron på att konstmusiken har en framtid efter tolvtons-elände och söndersågade flyglar.

Spiegel im spiegel av Arvo Pärt på Spotify

IMG_1365

En magnifik skulptur av en uroxe som vakar över Rakvere från borgens vallar. Har enligt utsago på internet att göra med stadens gamla namn Tarvanpää som skulle betyda ’tjurhuvud’ (kan någon finsk- eller estnisk-språkig bekräfta eller dementera?). Dock inte att förväxla med Tarvaspää i Finland där Akseli Gallen-Kallela hade sin studio.

IMG_1381

Att ha varit i Tallinn är ju knappast något som gör en svensk unik numera. Jämfört med de flesta andra städer i zonen där ryssar och tyskar slogs under andra världskriget så är den ju sagolikt välbehållen. Allt är vackert, fräsch och uppsnoffsat – resultatet är en stilfull turistfälla som översvämmas av uteserveringar och souvenirbutiker. Man får en känsla av att turister är i majoritet i stadskärnan en dag som den då vi var där. Gott så – må det bringa goda inkomster till estländarna! (Men jag söker hellre Historien med stort H på andra orter.)

{ 0 comments }

Europas största sjöar i storleksordning är Ladoga (Ryssland), Onega (Ryssland), Vänern, Saimaa (Finland) och på femte plats Peipus där vi på resa från Tartu till Narva tog oss ett (icke-fotodokumenterat) dopp. Betydligt lindrigare vattentemp än i Östersjön!

I Sillamäe vid Finska viken hade Sovjetunionen en jättelik anläggning för urananrikning här där oljeskiffer användes som energikälla. Inga roliga saker att städa upp för de postsovjetiska estländarna!

IMG_1321

Ryssarna kickade ut estländarna i området, byggde en med sovjetiska mått lyxig stad (läs hastigt och slarvigt uppsmäckat fuskbygge) på platsen och omvandlade den till en hemlig ort – struken från kartan och med postadress Moskva! – för den lokala politiska och teknologiska eliten.

Det blir säkert en populär ort när de har restaurerat det fuktskadade eländet.

IMG_1320

Det här är nog den fulaste sovjetstaty jag sett – Homo atomicus av någon obegåvad regimfjäskare som inte orkade öppna några läroböcker och lyckades förolämpa både biologin och fysiken.

IMG_1316

Här ligger enligt utsago Europas största hög av atomsopor … och femtio meter bakom oss ligger ett ölbryggeri.

IMG_1318

Nu tror jag inte att ölen blir radioaktiv, men det är ett bra exempel på hur våra välfärdsbegrepp ställs på ända när vi svenskar reser i länder som inte har haft det lika lyxigt som vi de senaste 100 åren.

IMG_1330

Nu närmar vi oss Narva. Det som ser ut som ett vanligt, tråkigt fält i höstregn är en av andra världskrigets mest bortglömda slaktplatser: slaget vid Sinimäed. Här anfölls högst motiverade tyska och estniska förband av en störtflod av sovjetisk kanonmat med ohyggliga förluster till följd för de senare. För Waffen-SS-romantiker har slaget fått ett romantiskt skimmer där ideologiskt motiverade och stridserfarna vapenbröder från Tyskland, Danmark, Norge, Sverige, Nederländerna och Belgien höll stånd – med viss hjälp av esterna – mot kommunisternas anstormning. Slagets högtidlighållande har därigenom blivit en av de kulturella/historiska/politiska mötespunkter där nazi-ideologi och patriotism flyter ihop på ett högst obehagligt sätt – se här, t.ex.

IMG_1335

Om diket på bilden är vad jag tror det är, nämligen en löpgrav grävd av Waffen-SS eller estniska förband, så demonstrerar den en psykologiskt intressant princip som tyskarna tillämpade under kriget. De lade nämligen inte försvarsställningarna i nedförsbacke som vette mot fienden, utan i nedförsbacken bortom krönet. Orsaken? Jo, att soldaterna inte skulle se fiendens förberedelser och tillväxt, utan bara kämpa mot synliga fiender när striden väl var ett faktum.

IMG_1324

På en ås som spelade en central roll i slaget fanns en kyrkogård – en plats med lager på lager av sorg: den personliga döden som alla kyrkogårdar representerar; det förbannade kriget; de stackars oerfarna ryska gossar som slaktades på fälten; de estniska soldater som – om än politiskt förvirrade – ville se till att Estland inte blev sovjetiskt; föräldrar, syskon och flickvänner till soldater av alla nationaliteter– inte minst de vars älskade aldrig hade behövt befinna sig på platsen; nutidens situation med det levande hatet mellan ester och ryssar där vidriga rötter sträcker sig ner i ultranationalism och kommunism.

Och vanmakten jag känner över att allt detta är fullständigt omöjligt att förklara för en svensk tjugoåring.

{ 0 comments }

Med Facebook fäktar jag mot döden

by Olle Bergman on 8 december, 2009

Publicerad i Populär Kommunikation hösten 2009.

För ett år sen tyckte jag Facebook mest var trams.
Idag tycker jag det är ett utmärkt vapen mot livskriser, åldrande och död.

Sociala nätverkssajter är väl knappast något man
förknippar med generationer som besväras av presbyopi, prostataförstoring och
dyra topplån. Det skulle möjligtvis vara de tjänster som har en tydlig
professionell inriktning, till exempel LinkedIn och Plaxo. Men faktum är att
Facebook, där var fjärde svensk är medlem idag, befolkas av användare i alla
åldrar – även fossiler som minns Televinken och vet vem Tage Danielsson var.
Just av den anledningen är ”Fejan” numera mindre hippt bland yngre användare.

För mig började det som sagt inget vidare: min
smekmånad med Facebook var ganska misslyckad. Jag gjorde nämligen misstaget att
pröva allt som kom i min väg, och snart var jag engagerad i tester, listor,
rankningar, välgörenhetskampanjer samt virtuella vendettor där jag skulle kasta
snöbollar, mula tjallare eller göra karriär som zombie. Till slut ledsnade jag
och dikade ut det nätverksträsk jag klafsade omkring i. Bort, bort med hungriga
gosedjur, vampyrkrig, ”Vi hatar Che Guevara-tröjor” och ”How well do you know women?” Med tiden utvecklade Facebook och jag
en stabil relation.

Idag tillbringar jag ungefär 20 minuter per dag med
att skriva statusrapport, kommentera och bläddra i bildalbum. Tjänsten som
sådan betraktar jag långt ifrån perfekt, och jag är den förste att erkänna att
det finns gott om ytligt dravel och skamlös kommersialism att irritera sig
på.  Ändå vågar jag hävda att
tjänsten höjer min livskvalitet som 45-åring på flera olika sätt.

För det första gör Facebook mig på gott humör. När
jag går in på min startsida och läser statusuppdateringarna från Lisa, Jacob,
Charlott, Fredrik och allt vad de heter så måste jag ju le, även om det är en
regnig förmiddag med momsrapport. Jag ser att mina släktingar, vänner och
bekanta stretar på längs livets steniga stig, precis som jag. Här och där petar
jag in en kommentar – inte minst för att muntra upp dem som antyder att de
har det motigt.

För det andra hjälper Facebook mig att behålla
eller leta rätt på de där människorna jag möter helt flyktigt, genast fattar
tycke för och med vilka jag anar ”the
beginning of a beautiful friendship
”. Att hålla kontakten med någon på
distans, sådär lite försiktigt till en början, var ganska knepigt före
internet. Facebook gör det hela enkelt och är det perfekta verktyget för att
utveckla bekantskapen med till exempel experten som jag intervjuade för en
artikel eller guiden som jag mötte på en resa. På så sätt kan jag välja mina
nya vänner med omsorg, vilket känns allt mer angeläget när man har uppnått
hälften av sin förväntade livslängd.

 För det tredje hjälper Facebook mig att leta rätt
på människor som har försvunnit in i det förgångnas dimmor, människor som bär
på små bitar av mig och mitt liv – vissa av dem även en bit av mitt hjärta. Om
jag skulle skicka massmejl till mina gamla studiekamrater och idrottsvänner och
be dem skriva ner sina minnen av mig så skulle jag säkert få tillbaks en
komplett biografi med episoder som jag fullständigt har glömt bort. När min
pappa dog i somras nåddes vi – helt oväntat – av omtänksamhet från personer som
vi delade vardagen med för trettio år sedan.

Kort sagt säger Facebook till mig att ”Ja, du lever
– och det jämsides med andra som är som du”. Och det måste ju anses vara ett
hoppfullt budskap.

 

{ 2 comments }

Reflexpolisen

by Olle Bergman on 4 december, 2009

Utifrån deras beteende i adventsmörkret går det att dela in svenskarna i två grupper: de som vet att de kan dö, respektive de som aldrig funderar över saken. Den första gruppen glittrar så vackert långtdärframme i billyktornas sken, de andra dyker upp som ett vadihelvete! i form av en svart skugga i det svarta nånstans vid högerskärmen.

Jag tillhör en välindoktrinerad Televinkengeneration för vilken reflexen är lika självklar som att aldrig, aldrig någonsin slänga skräp på marken. Det är inte bara det att jag gillar säker trafik där alla får komma fram till punkt B – jag tycker dessutom det är vackert med reflexer. Det är något med de där mänskliga rörelserna utan kroppar som fascinerar mig.

Den som saknar reflex kan mejla; jag har både spöken och Fantomenfysionomier att bjuda på.

{ 1 comment }

Det dummaste jag läst på länge

by Olle Bergman on 8 november, 2009

Sårade idealister, som jag till exempel, kan lätt bli lite gapiga och gåpåiga när vi kommenterar nyheterna. Eftersom vi har en sexårings hjärta och innerst inne har en politisk övertygelse som kan formuleras ”jag vill att alla ska vara snälla” så blir vi lätt lite drastiska när vi konfronteras med den bedrövliga verkligheten.

Med klädsam rodnad på mina kinder känner jag igen något av mig själv hos Frederick i Hannah and Her Sisters, spelad av Max von Sydow. Han häver bland annat ur sig följande: ”You see the whole culture. Nazis, deodorant salesmen, wrestlers, beauty contests, a talk show. Can you imagine the level of a mind that watches wrestling? But the worst are the fundamentalist preachers. Third grade con men telling the poor suckers that watch them that they speak with Jesus, and to please send in money. Money, money, money! If Jesus came back and saw what's going on in his name, he'd never stop throwing up.˝

Den 17 oktober läste jag något i Eskilstuna-Kuriren som var så urbota dumt att jag har fått vänta till nu för att kommentera det. Det är ”hälsocoachen” Zarah Öberg som ger tio tips för att minska stressen:

”7. Sitt ner när du äter din mat och gör det gärna utan långa samtal. Sällskap medför stress för kroppen eftersom du sväljer luft när du pratar, vilket även medför magont.”

Inga grillkvällar i juninatten, sorlande kalkonmiddagar eller långa kvällar på trattorian, alltså. Sitt rakt, tugga noga och håll truten! 

Om vad Zarah Öberg är för skrot och korn kan ni läsa mer om här och här.

{ 3 comments }

Funderingar om framtidens bokbransch

by Olle Bergman on 18 september, 2009

Först var jag inne och läste på den här bloggen. Sen skrev jag ner följande funderingar:

1. Ett intellektuellt klassamhälle kommer att befästas. Skräplitteraturen kommer att bli skräpigare, kvalitetslitteraturen kommer att få tusen nya yttringar och läsargrupper. 
2. Det internationella utbytet kommer att expandera. Många svenska författare kommer att se den engelska översättningen som sin huvudprodukt, även om de skriver på svenska.
3. Allt fler litterära agenter kommer att etablera sig i Sverige, enligt anglosaxisk modell.
4. Den traditionella förlagsbranschen kommer en vacker dag inse att en ”bok” inte behöver vara ett föremål i form av en ihopklistrad bunt papper som säljs styckvis via återförsäljare.
5. Den traditionella förlagsbranschen kommer en dag inse sin kärnkompetens: att välja ut och förbättra bokidéer, att coacha författare och hjälpa dessa att utvecklas, att förädla råmanus, att redigera och layouta text och bild. 
6. Marknadsföringen kommer att skötas gemensamt av driftiga författare, agenter, frilansande marknadskonsulter och förlag.
7. Vanity & self publishing kommer att öka lavinartat.

{ 0 comments }

Jag är med i en mejllista …

by Olle Bergman on 26 augusti, 2009

… som omfattar personer som utger sig för att representera den yttersta kompetensen när det gäller bildning, analytisk förmåga, stilistiskt hantverkskunnande och redaktionell överblick och professionellt omdöme.

Men det känns som ett stort tomtekalas på Nordpolen! 

Aldrig någonsin har jag varit med om ett elektroniskt forum där deltagarnas beteende påminner så mycket om förvirrade mellanstadeelever. Så här låter det:

– Varför händer det inget när jag klickar på länken? Det står bara nått om "plug-in". Vad är det?
– Jag har semester och kommer tillbaka den 24 augusti.
– … X-branschen … blabla … tillstånd … blabla
– Varför blir infon så konstig. Den är svår att läsa.
– … myndigheterna i blabla … en skandal … läs mer … blabla …
– Jag antar att du skriver på en Mac eftersom texten är oläslig. (1. Ska vara ”en ångdriven Mac från anno dazumal”; 2. Så fick vi anledning att vara otrevliga också av ingen anledning alls.)
– Jag vill inte vara med på listan längre. (Detta efter att administratören på förekommen anledning gett noggranna instruktioner om hur man avslutar sin prenumeration.)

Under ett halvår har jag fått ett par mejl som gett mig användbar information. I övrigt: förvirrade nollkoll-kommentarer, rättshaveristsvammel och ”jag är på semester …”.

Nu har jag sagt A, men i googlandets tid tänker jag inte säga B. Men om ni ringer ska ni få facit.

{ 0 comments }

Hur tungt väger hatten?

by Olle Bergman on 30 juni, 2009

Min akademiska karriär sträckte sig över cirka tre år. Sammanfattningsvis kan man säga att jag var en

• smart teoretiker
• kreativ och noggrann metodutvecklare
• engagerad föreläsare och samtalspartner.

Dessvärre saknade jag den frustrationstålighet och motivation som krävs i yrket. Min personlighet kräver tydliga resultat, tät återkoppling och en belöning då och då. Uteblir dessa – skulle det visa sig – kajkar jag ihop av osäkerhet, självtvivel och ren leda.

När jag stod i min mörka, snåriga skog och undrade varför mina experiment oförklarligt gick åt skogen vecka efter vecka verkade publikationerna så ytterst avlägsna. Själva disputationen var något som jag bara kunde ana over the mountains and far away

Det var ingen unik situation för en doktorand på medfak. Alla som sedermera lyckas disputera i medicinska, tekniska och naturvetenskapliga ämnen lägger ner enormt mycket tid och arbete på genomföra en ändlös rad av experiment, observationer och mätningar. Därför blir jag så beklämd när jag läser om avhandlingar som denna.

Låt oss säga att dr Werner hade fyra år på sig. Ponera sedan att det tar henne ett år att komma igång med teorin och ett år att skriva ihop avhandlingen. Det skulle i så fall innebära att hon hade en månad på sig att följa var och en av de 23 flickorna.

Här skulle jag vilja citera samhällsanalytikern Linda Bentzing: ”Hur svårt kan det va’?” En del hattar väger tyngre på hjässan än andra …

{ 2 comments }

Inte visste jag att jag var Neil Halstead-fan

by Olle Bergman on 11 februari, 2009

Jag försöker sätta poäng på alla låtar i familjens iTunesbibliotek. Ibland blir jag förvånad över hur låg medelpoäng sånt jag trodde var favoritalbum kan få. Även det motsatta händer. I höstas insåg jag till exempel att jag var Mojave 3-fan. 

Vilka är Mojave 3, undrar ni? Jo, ett brittiskt alternative country-band som låter som de var alldeles amerikanska. För dem som vill ha sin countrymusik saltad, pepprad och kryddad kan Mojave 3s musik kännas väldigt fadd. Någon beskrev dem som boring and good.

Egentligen handlar alltsammans om Neil Halstead som ledde shoegazer-bandet Slowdive på 1990-talet. Här kommer en lycklig-över-att-finnas-till-låt från hans senaste soloalbum (som låter väldigt mycket som ett Mojave 3-album):

Om du gillar det här kan du också lyssna på den här. 

Dock måste jag utfärda en varning: refrängen kommer att fastna i ditt huvud ett par dygn.

Just pray for us
pray for sunshine
these days are cold
and I'm missing you

{ 0 comments }