Om musikvärlden var en skolklass skulle Feeder vara den där tysta killen som sällan märks i klassrummet men som slår skolrekord både i terränglöpning och höjdhopp. I den djefla familjen hör de till standardrepertoaren – musiken som alla har på sin iPod.

De började som ett grungeband med tydliga influenser från Nirvana och Smashing Pumpkins men blev softare med åren. Nu går de tillbaks till sina rötter, driver upp tempot och skitar till mixen.

Spotify: Feeder – Renegades

Så här skrev jag på Facebook idag:

Vissnandets, falnandets, kylnandets dagar – uppbrottstider, klarsynstider, omtänkartider.

En vän (tack, Fredrik T.!) påpekade att jag det jag försöker fånga liknar det tillstånd som Karlfeldt i beskriver i ”Höstens vår” (Fridolins lustgård, 1901):

Nu är den stolta vår utsprungen,
den vår de svaga kalla höst.
Nu blommar heden röd av ljungen
och hvitt av liljor älvens bröst.
Nu är den sista visan sjungen
av sommarens kvinnligt veka röst;
nu stiger uppför bergens trappa
trumpetarn storm i dunkel kappa.

Som ett musikaliskt ledmotiv för en underbar höst kommer här en magnifik tolkning av Bachs konsert för violin och oboe (BWV 1060). Vilken energi – hos hela ensemblen!

Augusti är de feta korsspindlarnas månad. I mitt barndomshem satt de mätta och runda av flugsaft på svajande nät över panoramafönstret i väster. När man springer i augustiskogen känner man ofta det lilla snäppet från brustna nätlinor; då vet man att de kanske kryper nånstans på löpardräkten, men jag låter bli att titta efter. Häromkvällen såg jag att slussportarna vid Skjulsta, där Eskilstunaån har en liten fors, var formligen nedlusade av korsspindlar som frossade på sommarkvällsrymdens insekter.

Korsspindlar fascinerar mig, precis som de flesta kryp. Problemet är bara att nånstans i mina basala ganglier eller annan gudsförgäten del av hjärnan sitter det en grupp överkänsliga nervceller och skriker budskap om äckel, fara och panik från ett evolutionärt förgånget.

Mitt intellekt älskar korsspindlar, men mina instinkter avskyr dem; mina värsta mardrömmar handlar om korsspindlar – om rum och platser där de krälar överallt och jag knappt vågar röra mig.

Lite kognitiv beteendeterapi: titta nu på bilden, Olle, så blir du botad från din arachnofobi!

Släpljus över Ladugårdslandsviken. Getingar kring soptunnorna. Smördoft, majsdoft, sockerdoft. Ett jämnt brus av flickskrik, vagnrassel, bromsgnissel, fartsus och pys från hydrauliken. Väntan, avvaktan, tvekan. Skummande forsstråk av människor, virvlar och strömmar. Retade nerver, glupska belöningssystem, mätarna i botten.

Jag slog mig lös och gick in i den enda kölösa entrén: den till Skrattkammaren. Speglar känns trivsamt retro och hands-on i photoshoppandets tidsålder.

Idag tänkte jag svamla lite osammanhängande om Predikaren – en av världshistoriens dystraste böcker, ett formligt vältrande i pessimism och svartsyn. Texten hoppar fram i vardagsspråket och flinar med sin svarta, gluggiga tandrad mot oss när vi minst anar det:

• ”Ingenting nytt under solen”
• ”Ett jagande efter vind”
• ”Krokigt kan inte bli rakt”
• ”Allt har sin tid”
• ”Ät, drick och var glad”
• ”Den som gräver en grop faller själv däri”
• osv.

En av Ferlins mest kända dikter har lånat en rad på latin från Predikaren – vanitas vanitatum, dvs. ’fåfängligheters fåfänglighet’. (Originalspråket är naturligtvis hebreiska.)

Vanitas vanitatum:
Ett liv, ett kors, ett datum.

Fast på startsidan till ferlin.se (en sajt som drivs av Ferlins släktingar och Nils Ferlin-sällskapet) står det ”Vanitas vanitatatum”. Det där extra (oavsiktliga) ”ta”-et svänger till det lite  - ungefär som när Eliot skriver följande i The Waste Land (ett verk i vilket det hörs ekon från Predikaren på flera ställen):

O O O O that Shakespeherian Rag—
It’s so elegant
So intelligent

Tolfte versen är raka motsatsen till Pensionärsvisan av Skogman:

”Tänk på din skapare i din ungdom,
innan de onda dagarna nalkas,
de år som ingen glädje har att ge,”

Det var nog tufft att bli senior på 300-talet f.Kr.

Tredje versens ”Allt har sin tid” är en av de mest välkända passagerna, och blev till och med radioplåga på 1960-talet.

Slutligen den bild som satte igång dagens funderingar. Jag tycker att den motsäger det som konstnären förmodligen försökte säga. Om nu jordevandringen är så dyster och människolivet – för att tala med Hobbes – ”solitary, poor, nasty, brutish, and short”, varför då inte passa på att göra sig lite fin?

En av mina favoriter i vårens Eurovision Song Contest var den ryske Peter Nalitch som sjöng i en underbart äktrysk livet-är-kort–sorgligt-och-smärtsamt chanson-tradition – fast med en glimt i ögat stor som xenonbelysningen till Råsunda.

1. Friska först upp minnet med hans bidrag Lost & Forgotten. Kommer du ihåg hur snyggt de sjöng, eller tyckte du mest var fånigt? Själv tycker jag det är magnifikt och skulle själv gärna stå där och sjunga hjärta-smärta om den omöjliga kärleken med lite Carola-blås i håret.
2. Besök sedan hans webbplats och notera att det finns massor av sånger att ladda ner för den vars hjärta är mottagligt för slaviskt svårmod.

Kan tänka mig att den är nästan 20 år gammal, den gamla träningsjackan från Helsingborgs SOK som jag sprungit med

• i ur & skur
• i vått & torrt
• över stock & över sten
• i glädje & i sorg.

Okänt antal kilometer avverkade i skog, på stig och på väg. Men nu har den sprungit färdigt: yngre jackor har sedan tidigare börjat armbåga sig in i löpargarderoben och det definitiva slutet för gamm-jackan kom när en elak granpinne slet upp en decimeterlång reva i det tunnslitna tyget.

Farväl, trogne vän. Må du för evigt få löpa på tallmoar, strandhedar, lavhällar, blåbärstuvor och barrtäckta stigar.

Om jag skulle göra en lista – utan speciell inbördes ordning – över mina rockikonhjältaridolkompisar skulle den innehålla bland annat

• Robert Smith i The Cure
• David Bowie (t.o.m. 1981)
• Dave Grohl i Foo Fighters
• J Mascis i Dinosaur JR
• Neil Halstead i Mojave 3
• Roddy Woomble i Idlewild
• Mark Seymour i Hunters & Collectors.

(Måste fundera mer på den där listan … den är längre … men den här kort-versionen får räcka för stunden …)

Det närmast jag kommit de sex översta är ett kort med en personlig autograf från Robert Smith, förmedlad via taxichauffören som brukar köra honom från Bognor Regis till London. Den sjunde har jag dock träffat i verkligheten, när han gjorde en mycket obskyr spelning i Eskilstuna – av alla platser på jordklotet.

Jag passade på att fråga honom en sak som jag då undrat över i drygt 20 år: varför inleds låten ”Talking to a Stranger” med raden ”Souvent pour s’amuser les hommes d’équipage”? Varpå Mark gav sig in i ett resonemang om en sjöman som dödade en albatross och allt vad det kan leda till.

Med andra ord: istället för att resonera kring dikten L’Albatros av Charles Baudelaire, där albatrossen är en ganska tydlig metafor för konstnärens tafatthet i den naiva realismens tillvaro, så reflekterade han över The Rime of the Ancient Mariner av Samuel Taylor Coleridge, där albatrossen som den gamle sjömannen dödar är en betydligt mer svårfångad symbol.

Jag opponerade mig inte. Jag bara tänkte att även hjältar kan virra till det, och att Mark trots allt är en lysande sångare och låtskrivare.

]]> http://www.endjeflaman.se/?feed=rss2&p=807 0 http://www.endjeflaman.se/?p=805 http://www.endjeflaman.se/?p=805#comments Mon, 19 Jul 2010 07:44:01 +0000 admin http://www.endjeflaman.se/?p=805

Kom ihåg – inget googlande innan du har skickat in svaret!

Till tävlingen.

Är det nån mer än jag som tänker på den här sketchen när ni ser Mr Oatman på HavreFras-paketen?