by admin on 27 juni, 2010
Som en svampköttsblek skräddare på den skogstjärnssvarta studsmattan från Texas Trampoline har jag idag gassat mig i soleriet, fångat fotoner och hållit upp världshistorien snett ovanför hjässan för att freda mina ögon. Sedermera föll jag till marken och såg att jag svettades gräs, grus och myror från mina värmedåsiga lemmar. Då stod jag upp, beredde min väg till kranaltaret i köket, hällde upp en halv liter heligt vatten som silats genom Hyndevadsåsen, drack det och lät mig sålunda uppslukas inifrån av skapelsen. Alltet är ett, ett är allt och allt är alldeles förträffligt.
by admin on 10 juni, 2010
Molnen strövar
som betande boskap
över den blekblå slätten
över oss.
Grönskan väller fram
som var ur ett sår
det löddrar, bubblar
i grönt:
bladverk, skott, revor och strån.
En varsam vind
nuddar ansiktet
den smakar som
vatten:
ofördärvad,
oprövad,
aningslös.
Jag behöver inga svar
för inga frågor är ställda.
Jag behöver bara närvaro.
Tids nog, tids nog …
Det är så sällsamt
med dessa människor
som äter frukost med oss
på hotell.
Borde vi inte
komma varandra nära
när vi plockar baconskivor,
slevar fil och väntar i led
vid den pysande kaffeautomaten.
Sammanförda av Det Stora Godtycket
skulle vi kunna ta tillfället i akt
och genomföra en ritual
där vi bröt brödet tillsammans
och åt det under tystnad
besinnande
Det Stora Gemensamma.
Vi kunde sedan
packa färdigt,
checka ut
och fara vidare
var och en till sitt ärende
men alla
förändrade.
(Scandic Hotel, Karlskrona)
Anförda av min amoraliska hustru cyklade jag, tioåringen och nästantrettonåringen till tioåringens skola och idkade civil (o)lydnad genom att klippa ner ett vresrossnår som svalt femton platser av det ständigt fulla cykelstället. Vi utförde helt enkelt den uppgift som skolans vaktmästare, alternativt parkförvaltningen, glömt att utföra. Samhällsuppbyggande anarkism, liksom. Ordningsskapande självsvåldighet, typ.
Lagersbergsungarna blev nyfikna och cirklade runt oss på sina cyklar. Det slog mig plötsligt att det var så gängen av ungar såg ut i villakvarteren där jag växte upp: en livfull och trevligt lortig blandning av kön och åldrar. Såna osorterade barngäng fanns i barnböckerna också. Men i våra kvarter är barnen prydligt ålders- och könssegregerade. Tolvåringar leker med tolvåringar och sexåringar leker med sexåringar och aldrig mötas de två.
En fråga att ställa sig för den som vill fundera: har vi skapat en sorterad värld för våra villaungar, där den uppdelning som präglar dagis och skolor också präglar fritiden? Vore det inte trivsamt att röra om och blanda?
Vilken hamburgare är egentligen den bästa?
- Den man åt när man var lycklig, eller den som smakade bäst? Och som man sedan kan minnas?
- Den man ser fram emot att få äta när allt är bra och underbart och som med största sannolikhet kommer vara en fantastisk hamburgare?
- Den man just nu tuggar sig igenom, med majonäs i mungiporna och sallad som klistrar sig fast på nästippen?
- Den man äter varje torsdagslunch, enligt fast ritual?
Att fråga hamburgaren är meningslöst; den kommer inte att svara.
En uppäten hamburgare jag gärna tänker tillbaka på: Macbeths Blues Burger – fullt i klass med burgarna i Stockholm. Snett över gatan, bara, när du anländer med tåg till Eskilstuna.
