Kategorier
En clowns åsikter Historia

Baltiska resan • En plats som inte fanns och en bortglömd slaktbänk

Europas största sjöar i storleksordning är Ladoga (Ryssland), Onega (Ryssland), Vänern, Saimaa (Finland) och på femte plats Peipus där vi på resa från Tartu till Narva tog oss ett (icke-fotodokumenterat) dopp. Betydligt lindrigare vattentemp än i Östersjön!

I Sillamäe vid Finska viken hade Sovjetunionen en jättelik anläggning för urananrikning här där oljeskiffer användes som energikälla. Inga roliga saker att städa upp för de postsovjetiska estländarna!

IMG_1321

Ryssarna kickade ut estländarna i området, byggde en med sovjetiska mått lyxig stad (läs hastigt och slarvigt uppsmäckat fuskbygge) på platsen och omvandlade den till en hemlig ort – struken från kartan och med postadress Moskva! – för den lokala politiska och teknologiska eliten.

Det blir säkert en populär ort när de har restaurerat det fuktskadade eländet.

IMG_1320

Det här är nog den fulaste sovjetstaty jag sett – Homo atomicus av någon obegåvad regimfjäskare som inte orkade öppna några läroböcker och lyckades förolämpa både biologin och fysiken.

IMG_1316

Här ligger enligt utsago Europas största hög av atomsopor … och femtio meter bakom oss ligger ett ölbryggeri.

IMG_1318

Nu tror jag inte att ölen blir radioaktiv, men det är ett bra exempel på hur våra välfärdsbegrepp ställs på ända när vi svenskar reser i länder som inte har haft det lika lyxigt som vi de senaste 100 åren.

IMG_1330

Nu närmar vi oss Narva. Det som ser ut som ett vanligt, tråkigt fält i höstregn är en av andra världskrigets mest bortglömda slaktplatser: slaget vid Sinimäed. Här anfölls högst motiverade tyska och estniska förband av en störtflod av sovjetisk kanonmat med ohyggliga förluster till följd för de senare. För Waffen-SS-romantiker har slaget fått ett romantiskt skimmer där ideologiskt motiverade och stridserfarna vapenbröder från Tyskland, Danmark, Norge, Sverige, Nederländerna och Belgien höll stånd – med viss hjälp av esterna – mot kommunisternas anstormning. Slagets högtidlighållande har därigenom blivit en av de kulturella/historiska/politiska mötespunkter där nazi-ideologi och patriotism flyter ihop på ett högst obehagligt sätt – se här, t.ex.

IMG_1335

Om diket på bilden är vad jag tror det är, nämligen en löpgrav grävd av Waffen-SS eller estniska förband, så demonstrerar den en psykologiskt intressant princip som tyskarna tillämpade under kriget. De lade nämligen inte försvarsställningarna i nedförsbacke som vette mot fienden, utan i nedförsbacken bortom krönet. Orsaken? Jo, att soldaterna inte skulle se fiendens förberedelser och tillväxt, utan bara kämpa mot synliga fiender när striden väl var ett faktum.

IMG_1324

På en ås som spelade en central roll i slaget fanns en kyrkogård – en plats med lager på lager av sorg: den personliga döden som alla kyrkogårdar representerar; det förbannade kriget; de stackars oerfarna ryska gossar som slaktades på fälten; de estniska soldater som – om än politiskt förvirrade – ville se till att Estland inte blev sovjetiskt; föräldrar, syskon och flickvänner till soldater av alla nationaliteter– inte minst de vars älskade aldrig hade behövt befinna sig på platsen; nutidens situation med det levande hatet mellan ester och ryssar där vidriga rötter sträcker sig ner i ultranationalism och kommunism.

Och vanmakten jag känner över att allt detta är fullständigt omöjligt att förklara för en svensk tjugoåring.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *