Olsson-tetralogin, del 4: Ragnarök i mitt kök

Sista kapitlet, i vilket Olsson låter eld, svavel och sonen Daniel regna över skriftställarens hem.

En trist torsdagseftermiddag rör sig sakta över Götaland och för med sig spridda skurar av leda. Dagens uppgift: redigering av en text med titeln ”En unik plattform för kvalitetsarbete”. Urk. En titt i synonymlexikonet brukar ha en laxerande effekt på texttarmen. Låt se: ”kvali …, kvalitets …”. Här är det: ”avsmak, olust, vedervilja …”
Då ringer det på dörrklockan.

Innan jag hunnit reagera slits dörren upp, och som en blixt far Daniel, a.k.a. unge Herr Olsson, förbi dörren till mitt arbetsrum:
– Varför har du morgonrock? hojtar han med sönderskrikna stämband. Får jag vara här och leka? Varför är du så sur när du spelar på datorn?
– Jag spelar inte …, börjar jag, men Daniel är redan borta. Bra! Tillbaks till arbetet.

– Vi fokuserar på kundnyttan genom en klusterrelaterad helhetssyn … mässar jag och hoppas att det ska blidka floskelgudarna.
– BRAAAK! svarar församlingen. Eller rättare sagt: en plågad möbel i barnens rum.
När jag kommer in dit sitter Daniel på en hög förvridna plankbitar, som vid närmare granskning visar sig vara stegen till en våningssäng.

– Daniel – ni måste vara lite tysta, för jag håller på att arbeta …
– Pappa säger att alla som jobbar hemma fuskar med skatten. Jag vet var det finns fusk på Internet. När ska ni köpa en ny säng? Vad lite leksaker ni har! säger Daniel, och drar resolut av öronen på en leksakskanin.

Jag flyr fältet och gör ett nytt försök vid ordbehandlaren:
– … i termer av kreativa kompetensåtgärder … , mumlar jag, lätt illamående. Vem har skrivit den här skiten? Här luktar ju … bränt!
Köket är fullt av flottig rök, med en tydlig doft av majsolja. Daniel står och skruvar i popcornmaskinen med min bästa reservoarpenna.
– Den är trasig. Varför är du inte på jobbet? säger Daniel. Har du inget jobb? Pappa säger att du är en samhällsparasit. Vad är en samhällsparasit?
– Intressant fråga. Låt oss börja med att definiera begreppen ”samhälle” och ”parasit” …, säger jag.

Längre än så hinner jag inte förrän Daniel sitter i min arbetsstol och bankar på tangentbordet.
– Pappa säger att din dator inte har några megahärts. Han säger att vår brödrost är snabbare än din dator. Vad spelar du?
– Jag spelar inte. Jag städar i en text om en fabrik i Kina.
– Varför städar ni inte i ert hus? säger Daniel och rycker ut några kablar på prov. Och så dör datorn och drar sig med trettio minuters plågsamt arbete i graven.

– Nu tog du bort min text, Daniel, säger jag.
– Du skulle ha sparat. Hämta en ny på Internet. Det gör min storebrossa och hans fröken märker inget.
– Ut, ut, ut! Schas! Gå till barnens rum och lek något stillsamt, lärorikt och lönsamt. Ni kan ta varsin glass som starta eget-bidrag!

Nu följer fem relativt stillsamma minuter, och jag stretar på med min text.
– ”Synergiplattform”, ”outsourcing koncept”, mumlar jag, men avbryts av ett rop från grovköket:
– Pappa! Daniel har ramlat ner i frysboxen!

Daniels svada låter sig inte hejdas av kylan från fiskpinnar och skivat formbröd:
– Vår frys är mycket kallare. Vilket skruttigt hus ni har. Min pappa säger att ni sänker priserna i kvarteret.
– Det är väl för att vi kan erbjuda rabatt, säger jag när jag drar upp honom och börjar grunna på en riktigt bra idé …

S L U T