Sommar-feuilleton och medelklassdrama i fyra akter. Tredje kapitlet, i vilket Olsson är på vippen att ge skriftställaren bil-aga för vanvård av fyrhjuligt motorfordon.
Åh, vilken härlig eftermiddag! Ölen är blåfrusen, hängmattan kalibrerad och livet är en fest.
Då står Olsson där igen. Och tittar på min bil.
Med sin granskande blick och sitt illa dolda äckel påminner han om en länsveterinär på besök i kung Augias stall. Olsson har ett passionerat förhållande till sina egna fyrhjulade vänner – ett diskret japanskt affärsbiträde till hustrun och så en högblank Volvo kombi med lättmetallfälgar till sig själv. Glansen i den svarta motorhuven är så djup att man måste ha flytväst. Arbetet som Olsson lägger ner på att gnida, gno och gnugga skulle räcka till puts och studs och blanka skodon för ett helt jägarregemente.
Olsson är mer intim med sin bil än vad han är med sin fru. Som en kirurg är han inne och gräver i bilens bukhåla. Han sliter i de brummande inälvorna, sticker verktyg i de inre organen och häller välgörande vätskor i bilens kroppsöppningar. Sen gör han testrundor där han slirar runt vändplatsen så att ungarnas landhockeymål far ut i ligustern.
Min bil är en Toyota Camry med dålig hy. Men lite akne hör väl till när man är femton år gammal, inte sant?
– Du får ta och tvätta den ibland, vet du – annars rostar den! säger Olsson och granskar skärmarna som sällan borstas och följdriktigt har drabbats av karies.
– Hålen är det ungarna som har gjort, upplyser jag honom. De lekte riddare, och bilen var en drake!
– Rena knäckebrödet! säger Olsson och sticker pekfingret genom ett av hålen.
– Jag vet: vi gör en knäckebrödsmacka med glasfibernät och Plastic padding! Då blir den som ny.
– Knappast. Du får åka till skroten och leta skärmar, för det där får du aldrig ordning på.
– Du tror inte att det kan vara bra för däcken med lite extra ventilation?
Olsson fnyser och övergår till att sparka på däcken. Jag anar ett budskap men lämnar det därhän för mitt eget fantiserande om Olssons barndom.
Olsson senior: Usch, vilken grisig hårklump du har i sängen, Olsson lille.
Olsson junior: Men far, det är mitt gosedjur – Nalle Brum-Brum.
Olsson senior: Vad har jag sagt om smuts och lort?
Olsson junior: Men far, mor kan tvätta Nalle Brum-Brum i sin fina tvättmaskin.
Olsson senior: Det skulle du tänkt på förut. Nu är den full av läbbiga löss. In i kakelugnen med den! MO-HA-HA!
När jag tittar upp igen är Olsson försvunnen. Men säg den glädje som varar! Han ligger vid mina fötter och sticker näsan i Toyotans underliv.
– Hur fick du den här genom besiktningen? Har du en svåger på Bilprovningen?
– Jag har faktiskt sparat alla delar! Varje gång något ramlar av så stannar jag och lägger det i bagageluckan. Och så har jag en riktigt fin och dyr varningstriangel.
Olsson sätter sig upp. Med sin svarta nos är han klar för att äntra scenen i Hackebackeskogen.
– Sälj lite böcker så kan du köpa dig en bil, säger han med ett elakt flin.
– Sälj lite bilar så kan du köpa dig en bok, svarar jag.
Olsson reser sig upp, torkar av sina oljiga fingrar mot sidorutan och travar hemåt. Han ser otäckt beslutsam ut. Någonting säger mig att vedergällningens stund är kommen …
(Vad den består i får du veta i nästa veckas avsnitt av vår sommar-feuilleton …