Jag och ordentliga Olsson – sommar-feuilleton och medelklassdrama i fyra akter. Första kapitlet, i vilket ordentliga Olsson gör sin entré och retar skriftställarens FUKTnerv.
Åh, vilken härlig dag! Solen ler över nejden, fryntlig och fet, gör kroppen slö och loj och skänker frid åt oroliga hjärtan. Tidningen är oläst, ölen kall och livet fullt av löften.
Då kommer Olsson på besök.
Olsson, det är mittemotgrannen – gatans självutnämnde fanjunkare, sedernas bevarare och ordningens upprätthållare. Han har ett kall: att föra ljus till förmörkade sinnen och att valla vinddrivna själar. Vägen till fulländningen visar han på kartan över sin egen tillvaro – otummad, utan hundöron eller såsfläckar.
Olsson tillämpar en egen form av vidsynthet; andra får vara hur de vill, bara de är perfekta. Och vi befinner oss längst ifrån Olssons välsignade tillstånd på hela gatan. Man skulle säga att vårt förhållande präglas av en vacker symmetri: han är ormen i vår lustgård, och vi är ormarna i hans – tillika bladlössen, maskrosorna, mördarsniglarna, algerna och mossan. Jag förmodar att han är övertygad om att vår alternativa ordning är smittsam.
Nu står han och tittar på mitt garage. Jag fördriver tiden med att titta på honom. Han har shorts (Nike), badtofflor (Speedo) och bekymrad min. Sen tittar jag på Olssons hus, och tänker att det var så världen såg ut på den åttonde dagen. Varje por i Persons ändträ är pluggad, proppad och förseglad med beck, tjära, Cuprinol och asbest. Varje planka på Olssons garage är smord med balsam, indränkt av eteriska oljor, impregnerad med mögelmördande materia, ingniden med algätande ämnen. Olssons putsade yttervägg skulle kunna användas i en Estée Lauder-annons.
Han pekar på de bågnande plankorna som klär in mitt garage:
– Här får du måla, vet du!
– Det tror du? säger jag häpen.
– Ja, kolla vad plankorna är torra. De måste ha olja. Det blir stora sprickor vet du, där det regnar in. Och då får du in fukt i väggen!
Där kom det – F-ordet! Olsson tycker om att tala om FUKT. Den som inte målar, putsar, fejar, slipar och skubbar i sitt anletes svett drabbas av FUKT – från källare till vind.
Medan Olsson håller sin svavelosande predikan om FUKTENS förbannelse drömmer jag mig bort och funderar på konversationen vid Olssons middagsbord när han var barn:
Olsson senior: Nu äter du upp, Olsson lille!
Olsson junior: Men far, jag har redan ätit tre kroppkakor, far.
Olsson senior: Gör som jag säger, annars kommer FUKTEN och tar dig.
Olsson junior: Nej, far, snälla far! Inte FUKTEN!
Olsson senior: MO-HA-HA! Och sen växer det mögel över hela dig!
Olsson junior: Uäääh! Snyft! Brööl!
Medan mina tankar vandrade, vandrade Olsson bort till min tegelvägg:
– Här är det för lite ventilationsspringor, vet du! Det måste vara minst tre per meter, annars får du FUKT i väggen.
– FUKTansvärt! säger jag.
– Och då möglar det, fortsätter Olsson.
Han ser bistert manlig ut – som kapten Smith på Titanic, ungefär.
– Precis som apelsinen i FUKTskålen! säger jag och fnissar obehärskat över mitt eget skämtlynne.
Från mögliga apelsiner är steget inte långt till citroner, och precis så ser Olsson ut nu.
– Herrans FUKT och förmaning! utropar jag insiktsfullt. Du tror inte att det finns någon slags deodorant man kan rulla på?
Men Olsson bara fnyser och går hem för att kitta om sina fönster för tredje gången den här sommaren. Bra. Jag började se mig föranledd att rigga upp en FUKTspärr i grindhålet.