Molnen strövar
som betande boskap
över den blekblå slätten
över oss.
Grönskan väller fram
som var ur ett sår
det löddrar, bubblar
i grönt:
bladverk, skott, revor och strån.
En varsam vind
nuddar ansiktet
den smakar som
vatten:
ofördärvad,
oprövad,
aningslös.
Jag behöver inga svar
för inga frågor är ställda.
Jag behöver bara närvaro.
Tids nog, tids nog …
{ 2 comments… read them below or add one }
Himla fin dikt.
Tack, Emma. Ska försöka bruka allvar med mitt poesiskrivande nån gång i framtiden. Nuförtiden är det mest brödskrivande.