det lättar framåt kvällen
när det tystnar i kvarteren
när himlen sugs upp av granskogsranden
och ljuset rinner ner i molnslingornas sprickor
när kartongen av tid är tömd
när det strävsamma hjärtat finner ro
i dagens första djupa andetag
där luften inte längre är svullen
av fukt och värme
och bara smakar som det enklaste och dyrbaraste:
ett glas kallt vatten
{ 3 comments }
Som en svampköttsblek skräddare på den skogstjärnssvarta studsmattan från Texas Trampoline har jag idag gassat mig i soleriet, fångat fotoner och hållit upp världshistorien snett ovanför hjässan för att freda mina ögon. Sedermera föll jag till marken och såg att jag svettades gräs, grus och myror från mina värmedåsiga lemmar. Då stod jag upp, beredde min väg till kranaltaret i köket, hällde upp en halv liter heligt vatten som silats genom Hyndevadsåsen, drack det och lät mig sålunda uppslukas inifrån av skapelsen. Alltet är ett, ett är allt och allt är alldeles förträffligt.
{ 2 comments }
Molnen strövar
som betande boskap
över den blekblå slätten
över oss.
Grönskan väller fram
som var ur ett sår
det löddrar, bubblar
i grönt:
bladverk, skott, revor och strån.
En varsam vind
nuddar ansiktet
den smakar som
vatten:
ofördärvad,
oprövad,
aningslös.
Jag behöver inga svar
för inga frågor är ställda.
Jag behöver bara närvaro.
Tids nog, tids nog …
{ 2 comments }
Det är så sällsamt
med dessa människor
som äter frukost med oss
på hotell.
Borde vi inte
komma varandra nära
när vi plockar baconskivor,
slevar fil och väntar i led
vid den pysande kaffeautomaten.
Sammanförda av Det Stora Godtycket
skulle vi kunna ta tillfället i akt
och genomföra en ritual
där vi bröt brödet tillsammans
och åt det under tystnad
besinnande
Det Stora Gemensamma.
Vi kunde sedan
packa färdigt,
checka ut
och fara vidare
var och en till sitt ärende
men alla
förändrade.
(Scandic Hotel, Karlskrona)
{ 2 comments }
Anförda av min amoraliska hustru cyklade jag, tioåringen och nästantrettonåringen till tioåringens skola och idkade civil (o)lydnad genom att klippa ner ett vresrossnår som svalt femton platser av det ständigt fulla cykelstället. Vi utförde helt enkelt den uppgift som skolans vaktmästare, alternativt parkförvaltningen, glömt att utföra. Samhällsuppbyggande anarkism, liksom. Ordningsskapande självsvåldighet, typ.
Lagersbergsungarna blev nyfikna och cirklade runt oss på sina cyklar. Det slog mig plötsligt att det var så gängen av ungar såg ut i villakvarteren där jag växte upp: en livfull och trevligt lortig blandning av kön och åldrar. Såna osorterade barngäng fanns i barnböckerna också. Men i våra kvarter är barnen prydligt ålders- och könssegregerade. Tolvåringar leker med tolvåringar och sexåringar leker med sexåringar och aldrig mötas de två.
En fråga att ställa sig för den som vill fundera: har vi skapat en sorterad värld för våra villaungar, där den uppdelning som präglar dagis och skolor också präglar fritiden? Vore det inte trivsamt att röra om och blanda?
{ 2 comments }
Vilken hamburgare är egentligen den bästa?
Att fråga hamburgaren är meningslöst; den kommer inte att svara.
En uppäten hamburgare jag gärna tänker tillbaka på: Macbeths Blues Burger – fullt i klass med burgarna i Stockholm. Snett över gatan, bara, när du anländer med tåg till Eskilstuna.
{ 2 comments }
I den här fullkomligt bendårande videon konvergerar tre av mina passioner: visuell poesi, historia och amerikansk indiemusik – i detta fall Josh Ritter.
En annan favoritlåt av Josh Ritter:
{ 0 comments }
Vad har dessa artister gemensamt?
Jo, de har gjort sig en karriär på att imitera sina idoler. Vilka dessa är får ni gärna berätta i kommentatorsbåset.
{ 4 comments }
Märkligt det här med grupper som når en kreativ höjdpunkt med ett eller ett par album och sedan dras ner i glömskan. Ta Travis från Glasgow, till exempel, som gjorde två fantastiska album: The Man Who (1999) och The Invisible Band (2001). Sen pööös heliumet ur deras melodistarka popballong, vilken tappade höjd och drev bort ur sikte över nästa glenn.
Travis
{ 1 comment }
När jag varit sjuk brukar jag springa två steg i taget uppför tillfrisknandets trappa, till hälsans och kraftens plattform där jag med Cornelis kan utbrista ”Halleluja, jag är frisk igen!”.
Men efter mötet med värstingen Donnie Streptococcho som kickade mig med klackjärnet mot halsen så går det så sakta över; jag kanske inte just kryper uppför tillfrisknandets trappa, men jag hänger tungt på ledstången och vilar efter vart tredje steg.
Nu beror ju detta naturligtvis på att jag jobbat röven av mig i tre dar – ja, jag har gnetat på genom luftvärnselden med två motorer utslagna, och landade vid basen med vingliga landningsställ klockan halv nio igår.
En sammanfattande katakres skulle alltså vara att jag är en flåsande B-17-bombare med två utslagna motorer och genomskjutet nostorn som hänger över ledstången och ligger i gästrummet – husets tystaste och prydligaste rum – och tittar på Bones-episoder i en enda oordning för att inom ett par dagar stå på hälsans och kraftens plattform och ropa ”Halleluja, jag är frisk igen!”.
{ 1 comment }
På Twitter
