Egenmäktigt förfarande av Lena Andersson

by Olle Bergman on 4 februari, 2014

Lena Anderssons kortroman har prisats och berömts och är till yttermera visso en bestseller i en en genre som inte brukar skapa bestsellers. Men vad kan vara mer ointressant än att läsa om två självupptagna människors kortvariga sexuella förbindelse?

Fast jag skulle kanske snarare kalla förbindelsen ”en världsfrånvänd särlings trånande efter en narcissistisk superegoist till karl”. I läsningens bästa stunder bjuds vi visserligen på en och annan god formulering eller intressant betraktelse. Men i läsningens sämsta stunder känns det som boken jag håller i mina händer är en offentlig hämnd på någon Andersson blivit besviken på – ett förnöjt karaktärsmord på en manlig skitstövel.

De trettio sista sidorna ögnar jag snabbt igenom i hopp om att finna någon intressant intressekonflikt, fördjupning, vändning … men nej, ingenting får mig att vilja lägga mer tid och uppmärksamhet på dessa två inbilska intellekt. Till slut är jag innerligt trött på deras trasslande och velande: far och flyg – jag skiter högaktningsfullt i ert käkande, pratande, knullande, sms:ande och resande hit och dit; håll det för er själv, för jag har viktigare saker för mig med mina medmänniskor.

Om detta är det bästa den här nationen kan åstadkomma när det gäller romanbyggen är det illa ställt med vår litterära tradition.

{ 4 comments }

Vid nedgången från passet, ångande

by Olle Bergman on 28 december, 2013

Vid nedgången från passet,
ångande och bländad av gryningssolen
med frost i mössan
och en droppe på hakan.

Länderna bakom mig
slumrande i nattskugga.
Länderna framför mig
badande i morgonens ljus.

En ränsel fylld av besvikelser
avhängd och avlagd, varsamt
ställd mot en sten
som försjunkit i tankar.

Varje andetag
femton famnar djupt.
Varje muskel på sin vakt.

Tom i tanken.
Trött och nöjd
med färdighet
och klarskap.

Det finns ingen rädsla mer,
det finns ingen
svart ängslan
inga fladdrande orosvingar
inget skrämt hjärta som söker
efter en utgång.

När jag tar nästa steg
är det det första
som leder neråt.

Jag vandrade uppåt i skugga.
Jag vandrar neråt i ljus.

{ 0 comments }

Comment on OPROŠTAJNE CRTICE by Jasmina

by Jasmina on 17 december, 2013

Marko, koje bi mostarske i beogradske crte posedovao Vaš idealni grad?

Srdačno,

Jasmina

{ Comments on this entry are closed }

Ad acta

by Olle Bergman on 15 december, 2013

Jag sitter som en annan Näcken och lögar mig i Eskilskällan – länsbibliotekets samling av nedteckningar, folklivsskildringar, arkeologiska rapporter, minnesanteckningar och bygdebeskrivningar. Kort sagt: här är allt som viskats och vrålats i vinden genom åtta årtusenden, klafset från stegen i gyttjan, hammarslagen, vågskvalp, gransus, knak från sättningar och plågade bjälkar, barnsbördsskrik och arbetssång.

Ett stilla bakgrundsus i den dånande nutiden. Färdiglevt, undanställt, uttömt, kvarblivet.

”The rest is silence”, sa Hamlet. Jag håller inte med honom. Det här är tystnaden.

{ 0 comments }

Skärvor

by Olle Bergman on 27 november, 2013

Att lära känna människor via moderna medier är som att få skärvor till en urna man ännu inte sett. Några foton, en handfull mejl, en röst på telefon …

I vissa fall är skärvorna lätta att kategorisera – de verkar höra ihop och det är enkelt att tänka sig hur urnan ser ut. I andra fall vägrar fantasin skapa en sammanhängande bild av de fragment man har fått. Hur kan den som talar med en så uttryckslös röst skriva så livfulla mejl? Hur kan den profilen höra ihop med samma människa som det ansiktet?

När det sker kommer jag att gå med förväntan till det första mötet.

Deras blick kanske kommer att säga:
– Varför ser du så forskande på mig?

Min leende kommer i så fall att svara:
– Så kan också en urna se ut. Det kunde jag inte föreställa mig innan, men det kan jag nu.

{ 0 comments }

Såsom i en spegel

by Olle Bergman on 22 november, 2013

När jag råkar trycka på FaceTime på min iPhone dyker plötsligt en blek, rynkig och rufsig person upp. Han liknar min far som medelålders.

Vem fasen är det? Javisst, det är ju jag själv.

{ 0 comments }

Om frihet, i en tallskog på 1940-talet

by Olle Bergman on 21 november, 2013

Inom ramarna för den fysiska, sociala och juridiska handlingsfrihet jag har, kan jag alltid definiera tankens frihet. När jag står vid gropens kant och mannen klädd i rock och keps av äkta Malungläder trycker en Nagant-revolver mot min nacke står det mig fritt att använda de ögonblick jag har kvar. Till att känna doften från den vända myllan, snarare än träckdoften från de döda kropparna. Till att se björklöven som utspillda guldmynt, morgonluften mot mina kinder och höra en hackspett på håll. Till att låta tanken korsa de mil och de timmar som ligger mellan mig och min familj.

Genom att jag väljer att inte känna hat eller uppgivenhet har jag segrat.

Och eftersom mannen bakom mig har räknat fel, och måste stoppa in sju nya patroner i revolvern tar jag emot trettio oväntade sekunder då jag kan mumla mina barns namn, se in i min hustrus ögon och plötsligt skymta en upptagen ekorre som far längs en tallstam.

Genom att jag väljer att inte känna avsmak för svettdoften och den jäktade andningen hos den som står bakom mig har jag segrat. Genom att jag står rak i ryggen och håller tillbaks tårarna har jag segrat. Genom att jag väljer milda, förälskade, förundrade tankar som det sista som far genom min hjärna innan den skvätts ut över mina kamrater har jag segrat.

Min frihet att välja vad jag tänker – in hoc signo vinces.

{ 0 comments }

Comment on Marko Tomaš by Marko Tomaš promoviše “Bulevar narodne revolucije”, a onda odlazi u Krokodilovu kuću za pisce | Književnost.org

by Marko Tomaš promoviše “Bulevar narodne revolucije”, a onda odlazi u Krokodilovu kuću za pisce | Književnost.org on 21 november, 2013

[…] Tomaš će inače biti gost Krokodiolovog rezidencijalnog programa “Kuća za pisce” u Beogradu do 15. […]

{ Comments on this entry are closed }

Om alla dessa människor

by Olle Bergman on 19 november, 2013

alla dessa människor som inte svarar på mejl
alla dessa människor som dröjer
alla desssa människor som hukar i tystnaden
alla dessa människor som låter
det osagda vara osagt
men stundtals förstått
alla dessa människor som väntar
på ett svar, en vink, en order
om uppbrott, avsteg, insikt
alla dessa människor som håller sig undan
alla dessa människor vars avsikter staplas i det fördolda
i väntan på vindsstädning, källarröjning, bouppteckning

ett vältrampat spår i novembersnö
mellan farstutrappa och vändplats
och tusen tysta utandningar

{ 0 comments }

Om poststrukturalismsgrejsemojset – postmodernism, typ

by Olle Bergman on 18 november, 2013

De som tagit del av min reflekterande kunskapsvandring genom Tillvaron, Varat och Naturen vet att jag har inte mycket till övers för de tankeriktningar som hör ihop med franska språkfilosofer från 1960-talet. Foucault, Derrida, Baudrillard och allt vad de heter representerar för mig ett slags antitänkande – man tar vett och sans, vänder det 180° och – vips! – så har man skapat ett sätt att resonera där man alltid kan verka märkvärdig och med stor effektivitet utöva makt över andra människor.

När motståndarna kommer dragandes med naiv realism, banal logik och enkel empiri kan postmodernisten lätt förinta dem med arrogans och intellektuellt översitteri. Den superkraft de besitter sig är att förvandla sig till ett moln; den fysiskt substantielle kan veva och leverera storsmocka efter storsmocka – men ingenting kan ju träffa ett moln. Den vanligaste repliken från en postmodernist är ”Det är inte så enkelt”. (Förenkling är för övrigt livsfarligt för dem: om de inte var insvepta i ord skulle de stå med rumpan bar.)

Sånt går an på samhällsvetenskapliga, sociologiska och humanistiska fakulteter. På teknisk högskola eller biomedicinsk akademi hade de klarat sig högst i två veckor. Hade man gett Lacan och Deleuze i uppgift att skapa ett nytt energisystem  en cancerterapi hade de kunnat hålla på i 40 år. När man sedan bad om slutresultatet skulle man inse att allt de lyckats framställa skulle ha varit något som jag aldrig har begripit vad det är (men jag tror det är en motsvarighet till tummetotten i sagan om Tödde och Mödde): en diskurs.

Under en bokhyllestädning hittade jag häromveckan en bok som jag varit av med i ett par år: Niklas och Figuren av Bengt Anderberg. Det gladde mig mycket eftersom de har en perfekt beskrivning av poststrukturalismsgrejsemojset – postmodernism, typ:

Sedan började [Figuren] prata fort som ett järnvägståg om hur bra han trivdes i Uppochnervända världen:
– Det går mycket lättare att tänka, sade han, man kan tänka vad som helst och hur som helst eller tvärtom, för här är det ingen som begriper något ändå så man behöver aldrig känna sig dum, här skulle jag vilja stanna!

Dagen efter läser jag Över Oxbrobäcken, en diktsamling från 1996 av Bengt-Emil Johnson, och hittar följande rader:

Betänk bara, innan ställningstagande till det postmoderna
tillståndet, att de flesta aldrig brydde sig om
modernismen. De blev bara desto mer utsatta
för den.
Och den som inbillar sig
(jag tror det är många) att postmodernismen skall åter-
ställa allt till en förutvarande Ordning
kommer att bli besvikna utav faan.

Komplettering, 18 november

Kan det vara så att poststrukturalism är ett sätt att legitimera sin lättja som forskare? Om man hävdar att allt är oöverskådligt i sin komplexitet, ingenting går att kategorisera och att äkta kunskap är omöjlig – ja, då har man gjort det jävligt enkelt för sig som akademiker.

Postmodernisten och komplexiteten

Komplexiteten.
Jag står framför komplexiteten.
Där är det.
Där är komplexiteten.
Jag tittar på den.
Komplexiteten. Jaha.
Det är som på Louvren.

Ingenjören och komplexiteten

Komplexiteten.
Jag står framför komplexiteten.
Där är det.
Där är komplexiteten.
Jag observerar den. Gör mätningar. Analyserar mina data.
Komplexiteten. Hmm.
Jag sätter igång med att frilägga delar av komplexiteten. Skapar en försöksuppställning. Frilägger delar av komplexiteten och analyserar dem separat.
Det är ett himla slit. Ibland blir frustrationen mig övermäktig, och jag känner förtvivlan. Men jag fortsätter.
Hittar lagbundenhet. Skapar modeller med vilka jag kan förutsäga skeenden och så småningom nyttiggöra min forskning.
Det är som på labbet.

{ 0 comments }