Dag: 23 oktober 2007

Kategorier
Ett djefla lif

Sju sanningar om mig

1. Länka till den som utmanat dig.
2. Berätta 7 sanningar om dig själv.
3. Utmana 7 personer i slutet av ditt inlägg.
4. Lämna ett meddelande till dem du utmanat.

Nu ska jag göra alla gamla surmurvlar belåtna och använda det här mediet för att ”skrapa ihop resterna av mitt liv och lägga ut det till allmänt beskådande”. Eller som den andra djefla mannen skrev:

Där hänger på boklådefönstret en tunnklädd liten bok. Det är ett urtaget hjärta, som dinglar där på sin krok.

1. Jag har psoriasis. Om jag kliar mig i håret snöar det värre än i slutscenen av Edward Scissorhands.
2. Jag kämpar med att sluta bita på naglarna. Ser rätt bra ut för stunden, faktiskt.
3. Jag tycker inte särskilt mycket om hundar och katter. Förlåt alla vänner.
4. Jag kan inte busvissla.
5. Jag tycker om mackor med kaviar och smörgåsgurka. Förlåt Lisa!
6. Jag tänker att jag ska dö minst en gång i minuten när jag kör bil.
7. Jag brukar tjuvlyssna på människor jag inte känner, t.ex. på tåg och bussar. (Men det skulle aldrig falla mig in att tjuvlyssna på någon som jag känner.)

Länk till Lotten som gav mig idén. Jag utmanar Den Blyga, Översättarhelena,  hakke, Stationsvakt, Papperspalatset, Sparvöga, Lisa. 

Kategorier
Poesi & cetera

Saga om ett envist löv

Två löv satt bredvid varandra på en gren. Hela sommaren prasslade de vänligt om ditt och datt men när hösten började närma sig blev de som främlingar för varandra.
– Snart ska jag vila bland dem som susade och prasslade före oss. Jag blir gul och torr, faller ner till jorden och löses upp i myllan med mina bröder och systrar.
– Jag tänker inte falla ner och jag kommer fortsätta vara grön, sa det andra lövet.
Oktober kom och alla löven föll till marken utom ett som satt grönt och trotsigt längst ute på en gren. Då kom en botanist från naturhistoriska museet förbi, förundrades över denna besynnerlighet och plockade lövet från grenen.

I sextio år satt lövet inklämd mellan gråa papper i ett herbarium. Sedan brann hela museihelvetet och uppstoppade armadillor, snustorra valben och spritbägare med hundra år gamla hästfoster flammade och sprakade så att det bolmade och rök i hela fanskapet och teglet sprack och rutorna sprängdes och golven föll in och väggarna rämnade och svarta sotflagor föll över hela huvudstaden.

Det lilla torra blekgröna lövet brann upp på en sekund och förvandlades till koldioxid och vattenånga som virvlade upp mot himlen i den rytande uppåtvinden från branden. Och över land och hav svävade miljoner och åter miljoner koldioxidmolekyler på jakt efter gräs och löv som kunde svälja dem och låta dem ingå i ännu en cykel av liv.

Det sista lövet tänkte var innan han förintades, alternativt återföddes, var ”om jag inte vore så jävla envis …”.