≡ Menu

Sagopaus: Den stora skon

Innan jag fortsätter med nästa saga så tänkte jag skjuta in en tänkvärd scen från tåget mellan Stångby och Örtofta. Jag tror nämligen att vissa av läsarna måste hämta sig en stund inför den tredje sagan – som är lika skoningslöst befriad från hopp som de båda första.

Jag
sitter på ett tåg. Ingen känner någon annan här. Gott så, vi är på
genomresa. Om jag så var en klingande cymbal skulle jag inte kunna
frälsa en enda själ på detta tåg.

Bredvid mig sitter en
yngling, och hans högra sko är mycket stor. Just därför har han lagt
sitt högra underben över sitt vänstra knä för att befria sin stora sko
från trängseln på golvet. Skon är fodrad och stoppad, en maräng av
syntetisk vävnad, ett pampigt bakverk av petroleumsindustrins senast
påfunna frälsarpolymerer. Den skulle kunna vara ett berg av potatismos,
men är snarare ett kantrat bönetält. Vitgult, smutsbeige: samma färg
som renset från en fläskfilé.

Skons ägare, nej, den av skon
utvalde dödlige, är en yngling i gymnasieåldern. Han är djupt
försjunken i en elektronisk räkneapparat av den moderna sorten med ett
stort förster där matematikens skönaste funktioner kan gå mannekäng.
Den unge mannen låter sig hänföras av en parabel. Han prövar olika
konstanter och förundras över resultatet.

Sedan en
sinuskurva. Backe upp och backe ned. Backe upp och backe ned. Som
katten i sagan. Vid Pi genom två kung på det flacka krönet. Vid minus
Pi genom två källarkryp i det dystra platta djupet. Hoppet är
förgängligt, men återföds ständigt. Som sommaren. Och Pi skriver jag
med stor bokstav av respekt och vördnad.

Den skon är nästan mer än vad en dödlig orkar utstå, tänker jag. Människor
skulle resa ynkliga tempel i dess väldiga spår. Den skulle torna upp
som ett cumulusmoln över människorna och trampa bergskedjor till grus
alldeles oavsiktligt. Den skon skulle kunna sparka galaxer ur bana –
kosmiska stolpskott och tåfjuttar i Guds väntande famn.

Jag kan inte bärga mig längre. Jag måste få säga mitt hjärtas mening.


Det var en stor sko, säger jag, och min röst avslöjar ingen av den
hänförelse jag känner. Jag skådar in i härligheten hos det högsta väsen
vi alla tillber, men min självbehärskning är större än min begeistring.

Yngligen ser på mig. Han kan inte tro att jag har förståndet i behåll.

Under
ett isande ögonblick, och alla de ögonblick som följer därefter – ja,
det är som om jag under min vistelse på jorden inte skall erfara någon
annan känsla – så inser jag att han har rätt.

(1997 kanske, vem vet?)

{ 2 comments… add one }
  • ica 27 januari, 2007, 10:07

    Nu fick jag ändå lite gåshud av mattesnacket. Men, var bara EN sko stor? Tonårskillar och basketspelare verkar ha en tendens till större fötter ön genomsnittet.

  • Cecilia N 30 januari, 2007, 09:05

    Min 15-åriga sons skor (och tillhörande fötter) är ungefär i storlek med hans bål när han föddes. Visst är livet fantastiskt!

Leave a Comment