Månad: augusti 2009

Många i det här landet tror det är svårt att bli lycklig här. De söker lyckan på krångliga sätt och underliga platser och blir besvikna när de trasslar in sig i sina intrikata planer. 

Men för den som har en näsa i ansiktet är det bara att vända sig om och se vartåt den pekar. Lyckan vinkar tillbaka från alla håll. Den finns i små söta blåbär under tallarna, i molntussarna som rullar som tumbleweed över himlens blåa prärie, i en jadegrön liten simpöl i ett övergivet grustag. 

Jag vet, för jag var där idag och tittade efter.

Min fysiska statusmätare det senaste decenniet har varit de vår- och höstträningar som arrangeras på tisdagskvällarna av Eskilstunas orienteringsklubbar. Om jag i värdig styrfart kan ta mig runt långa banan så betraktar jag mig själv som en man i mina bästa år.

Därvidlag var 2008 ett arbetsamt år för en gammal idrottsman och kroppsneurotiker. Jag drogs nämligen med ett dåligt knä, och all fysisk aktivitet var i princip någon form av rehabiliteringsträning.

Men nu – halleluja, jag är frisk igen! – så kan jag betrakta mig själv som me, myself & I, ego, moi, ich och så vidare. Jag lullade runt i den vresiga skogen öster om Stora Sundby och de flesta stegen var löpsteg – många av dem väldigt låga, men dock.

Jag vet inte mot vem jag ska rikta min tacksamhet, men tacksam är jag över att få vara med igen.