På läshyllan

En liten volym som man läser på en kväll men som utgör ingången till ett av 1900-talets största sociala trauman: de tyska flyktingarnas upplevelser i slutet av andra världskriget. Lille Arnold, som försvann i ett fruktansvärt ögonblick vid en bondby utanför Königsberg, svävar som en förbannelse och en förhoppning över den lilla familjen där den yngre sonen – berättarjaget – inte kan förstå varför han måste vara undanskuffad av en hypotetisk person.

Större delen av boken är en ironiskt invecklad skildring av alla de undersökningar som görs för att utröna om hittebarn 2307 verkligen är Arnold. Här smyger författaren på ett subtilt sätt in Nazitysklands rashygieniska tankegods i skildringen av skallmätningar och fotavgjutningar.

Slutet är närmast chockartat – jag har sällan varit med om en bok som växer så enormt under läsningen av de två sista sidorna.

Andra tips: Återföreningen av Fred Uhlman och I skuggan av min bror av Uwe Timm.

Wikipediaartikel (på tyska)

{ 1 comment }

Bokslut: Anubisportarna av Tim Powers

by Olle Bergman on 4 maj, 2010

Utgiven i Bra Spänning-serien 1990. Utmärkt översättning av Sven Christer Swahn.

Omtumlande, dramatisk och humorisktik fantasyskröna i hejdlöst tempo som utspelas i Coleridges London.

Varför läste jag den?
Detta var en återläsning av det jag kom minns som en osedvanligt underhållande läsupplevelse. Jag kände för något som var riktigt KUL att läsa, och jag blev sannerligen inte besviken.

Vilka lärdomar drog jag?
Att 1800-talets London är en himla intressant plats, och att Lord Byron kanske i själva verket var en programmerad mördarzombie.

Vilken upplevelse gav den?
Om man bara är koncentrerad nog att hänga med så händer det kul, spännande och överraskande saker på varenda sida; det är ungefär som en sån där mekanisk tjur de har på nöjesfält.

Vad fäste jag mig mest vid?
Kopplingen till det forntida Egypten – en period som jag är svag för.

Fick du lust att fördjupa dig i ämnet eller läsa mer av samma författare?
Det blir nog fler vilda skrönor av Tim Powers framöver, ja. Men först lite facklitteratur.

Wikipedia om boken.

{ 2 comments }

Jag är en hungrig påbörjare av böcker, men en däst avslutare. Det hör bland annat ihop med att jag tycker att de flesta fackböcker lämnar ifrån sig de bästa idéerna, resonemangen och kunskaperna i början. Bokvärlden är – precis som filmens värld – full av verk där fantastiska förstahalvor går över i seeega sluthalvor.

Men nu har jag varit flitig och disciplinerad och fått högen på nattduksbordet att krympa med hälften. Dags att göra bokslut över sommarens böcker. Först ut är en roman av Eyvind Johnson. 

Varför läste jag den?
För att jag vill beta av det mesta av denna min husgud, och den här boken var så vacker när jag stod och valde i hyllan.
Vilka lärdomar drog jag?
Inblickar i fransk 1600-talshistoria – inte minst hur Richelieus välde präglade landet.
Vilken upplevelse gav den?
En upplevelse av sorg: hur enfald, dogmatism och härsklystnad krossar enskilda människors liv.
Vad fäste jag mig mest vid?
Huvudpersonens karaktär.
Var den nöjsam att läsa?
Det är nästan alltid nöjsamt att läsa Johnson. Men den kunde gjorts en fjärdedel kortare.
Fick du lust att fördjupa dig i ämnet? Hurdå, isåfall?
Läsa en sammanfattning av franskt 1600-tal, och anteckna viktiga årtal i min stora historiska översikt (mer om den i en kommande bloggartikel).
Skulle jag kunna rekommendera den? Till vem då?
Jag rekommenderar den hjärtligt till alla som dels är historieintresserade, dels vill läsa svensk prosa av yppersta märke.

{ 0 comments }