alla dessa människor som inte svarar på mejl
alla dessa människor som dröjer
alla desssa människor som hukar i tystnaden
alla dessa människor som låter
det osagda vara osagt
men stundtals förstått
alla dessa människor som väntar
på ett svar, en vink, en order
om uppbrott, avsteg, insikt
alla dessa människor som håller sig undan
alla dessa människor vars avsikter staplas i det fördolda
i väntan på vindsstädning, källarröjning, bouppteckning

ett vältrampat spår i novembersnö
mellan farstutrappa och vändplats
och tusen tysta utandningar

Mitt liv är inte problemfritt, men på det hela taget mår jag ganska bra just nu. Detta säger jag innan jag kastar mig in i ett av mina konstnärliga favoritämnen, nämligen depression.

Ett av konstens viktigaste uppgifter är att ge tröst, styrka och struktur till den som kämpar sig igenom en svår tid – ja, och så är det ju naturligtvis ett sätt att få utlopp för de känslor som man inte längre kan hålla inom sig.

Det mest klassiska exemplet på detta är kanske de afroamerikanska slavättlingarnas sätt att att låta livets vedermödor speglas i  blueslyriken – ofta enligt den klassiska formen med dubblerad förstarad:

Goin down the road feelin bad

Goin down the road feelin bad

Don’t wanna be treated this a way

then I see a darkness and then I see a darkness and then I see a darkness and then I see a darkness …

Jag sitter och lyssnar till The Ballad of the Broken Bones av The Low Anthem och googlar fram lite bakgrundsfakta för att friska upp minnet.

The featured track is inspired by a collection of bones hanging in an old bar in New York City’s East Village. The artifacts were placed there by soldiers drafted in the first World War. Surviving men returned to the bar after the War to break their respective bones and have a long overdue beer.

Och de kycklingben som aldrig plockades ner av överlevande soldater som återände till McSorley’s Bar? Jo, de har fått hänga kvar som en sorglig påminnelse över de unga män som vilar på soldatkyrkogårdar i främmande land.

Men i våras var hälsovårdsinspektör’n där och anmärkte på dammansamlingen. Frågan är: hedrar eller förnedrar städningen minnet över de fallna? Själv har jag inget svar.

Genomför lyssnathon (halvmara) med Bowies Berlin-trilogi (Low, Heroes, Lodger; 1977–78) och funderar på vilka album jag gillar bäst.

Jag får nog dela in dem i fyra grupper – att ranka dem detaljerat går bara inte.

Kategori 1: klassiker på min topp 25-lista

• Aladdin Sane (1973)
• Diamond Dogs (1974)
• Hunky Dory (1971)
• Scary Monsters (1981)

Kategori 2: förnämliga album

• Low (1977) (Uppflyttad idag)
• The Man Who Sold the World (1970)
• Ziggy Stardust (1973)

Kategori 3: bra, men inte helgjutna

• Heroes (1977)
• Station to Station (1976)

Kategori 4: umbärliga

• Lodger (1978)
• Pin Ups (1973)
• Young Americans (1975)

I övrigt

Efter 1981: ointressant (om man inte vill analysera hur en stenrik konstnär går och blir nöjd med livet och bara slutar vara angelägen, trots försök på försök).

Före 1969: ointressant (om man inte vill analysera hur en londonsk svingpjatt som gör tramsmusik plötslig förvandlas till musikaliskt geni).

Livealbumen 1974 och 78 är för övrigt halvkassa.

Idag firar vi våra kära norska bröder och systrar. Eftersom grönskan står regnvåt så här på morgonen väljer vi en Sigbjørn Obstfelder-dikt om regn:

REGN (ur Digte 1893)

En er en, og to er to –
vi hopper i vand,
vi triller i sand.
Zik zak,
vi drypper på tag,
tik tak,
det regner idag.
Regn, regn, regn, regn,
øsende regn,
pøsende regn,
regn, regn, regn, regn,
deilig og vådt
deilig og råt!
En er en, og to er to –
vi hopper i vand,
vi triller i sand.
Zik zak,
vi drypper på tag,
tik tak,
det regner idag.

Fler Obstfelder-dikter
Om Sigbjørn Obstfelder (1866–1900)

(Jämför gärna dikten med Frödings Ett grönt blad på marken som skrevs någon gång under hans sjukhustid 1896–1905.)

Mitt favoritband i årets Eurovisionsfestival var ZDOB SI ZDUB från Moldavien; jag älskar den anarkistiska syntesen av folkmusik och punk där man tillsatt nävar av osorterade influenser. Musikalisk matlagning enligt principen ”vi tar vad vi hittar i skafferiet, bara det har energi”.

ZDOB SI ZDUB

Några band som jag skulle kunna lägga i samma spellista som ZDOB SI ZDUB.

GOGOL BORDELLO

KULTUR SHOCK

ROTFRONT

Jag ser en klar parallell med den irländska folkmusiken som den tolkas av The Pogues. Som jag ser det var punken här inte en urban musikstil som sökte upp folkmusiken; i själva verket är punken något som lösgjorde sig ur en musiktradition som redan fanns på de brittiska öarna. Det är musik som ger de djupast nedtryckta, de av livet kringsparkade en stunds extas i fyllan – en timme bortom plågorna. Precis som i Ukraina, Ryssland och Moldavien.

Läser i ett svenskt kulturmagasin om en sovjetisk poet som bevittnade en epok fylld av fasa och övergrepp. Tänker ”Hur kan de tro att detta ska framstå som något annat än gåtfulla språkarkeologiska fynd  – mörka ordskärvor från en verklighet som läsaren inte kan föreställa sig”. Ställer en fråga till mig själv, en retorisk: ”Hur ska hennes upplevelse av sin tids lidande på ett begripligt sätt nå fram till en nutida svensk publik?” Reflekterar över det fullständiga mörker som råder i vårt land, i vår tid – historiens ljus faller inte in i våra rum, eftersom någon beslutade att gardinen skulle dras för. Minns detta oförstående, denna kyla som mött mig när jag velat bringa forna tiders lidande på tal. Rekapitulerar en lektion med studenter födda på 1980-talet som bara kunde svara med tystnad när jag frågade vad felet var med denna mening: ”Företaget grundades i Berlin i april 1945”. Grunnar över det faktum att vi än idag har människor i vårt land som lider av PTSD efter det de var med om i andra världskriget – men deras död kommer att passera obemärkt.

Tillbaks till poesin! Jag tror att rader som dessa betyder ungefär ”gadji beri bimba clandridi / lauli lonni cadori gadjam / a bim beri glassala glandride / e glassala tuffu i zimbra” för unga svenska lyrikläsare:

“When I died they washed me out of the turret with a hose.”
(Randall Jarrell)

”If you could hear, at every jolt, the blood
Come gargling from the froth-corrupted lungs,
Obscene as cancer, bitter as the cud
Of vile, incurable sores on innocent tongues”
(Wilfred Owen)

I fell beside him and his corpse turned over,
tight already as a snapping string.
Shot in the neck. “And that’s how you’ll end too,”
I whisper to myself; “lie still; no moving.
(Miklós Radnóti)

Språket är en kraftkälla för mänskligt kommunikation. Ord och meningar har kraft att förändra. Så enkelt, men samtidigt så svårt. Hur kommer det sig då att vi glömmer det så ofta? När talet blir stumt, när skriften blir osynlig – vart vänder vi oss då?

Om vi inte hade ord, hade vi inte haft något språk. Det måste vi bära i minnet. Tankarna vi tänker och budskapen vi utbyter hör ihop med språket. Nära. En stark koppling. Fin och värdefull.

Det finns krafter som vill kedja språket i bojor. Sticka in komman som knivar i raderna. Skära i orden de inte känner. Vända och vrida på meningarna tills de inte längre känns igen. Men orden är större än så. De vill vara fria, flyga som fjärilar.

Först när vi skapar en inkluderande plattform för ett livslångt lärande kan vi nå en bit på väg – som att säga ja istället för eventuellt.

Om du gillar klassisk musik ska du inte missa Helsingborg Konserthus’ liveutsändningar som ger en fantastisk närvarokänsla. Roligast av allt är chatten som pågår under konserten – här kan man småprata om musiken utan att störa någon och även ställa frågor till den trevliga och hängivna personalen på konserthuset.

Igår lyssnade vi på musik av den ungerske kompositören Ernst von Dohnány (1877–1960).

Helsingborgs konserthus är en av landets vackraste funkisbyggnader. Ritad av Sven Markelius och färdigställd 1932. (Bild från Wikipedia.)