Genomför lyssnathon (halvmara) med Bowies Berlin-trilogi (Low, Heroes, Lodger; 1977–78) och funderar på vilka album jag gillar bäst.
Jag får nog dela in dem i fyra grupper – att ranka dem detaljerat går bara inte.
Kategori 1: klassiker på min topp 25-lista
- Aladdin Sane (1973)
- Diamond Dogs (1974)
- Hunky Dory (1971)
- Scary Monsters (1981)
Kategori 2: förnämliga album
- Low (1977) (Uppflyttad idag)
- The Man Who Sold the World (1970)
- Ziggy Stardust (1973)
Kategori 3: bra, men inte helgjutna
- Heroes (1977)
- Station to Station (1976)
Kategori 4: umbärliga
- Lodger (1978)
- Pin Ups (1973)
- Young Americans (1975)
I övrigt
Efter 1981: ointressant (om man inte vill analysera hur en stenrik konstnär går och blir nöjd med livet och bara slutar vara angelägen, trots försök på försök).
Före 1969: ointressant (om man inte vill analysera hur en londonsk svingpjatt som gör tramsmusik plötslig förvandlas till musikaliskt geni).
Livealbumen 1974 och 78 är för övrigt halvkassa.
Trevlig läsning… själv är jag väldigt fascinerad av ‘rösten’ Bowie. Så två av mina favoriter är Scary Monsters och David Live från -74 med bubblaren Glass Spider Live som faktiskt låter kanon när man slipper se alla märkliga dansare.
Jo, jag gillar live-plattor…
“Let´s dance” var min väg till David Bowie. Jag tycker fortfarande att det är en helt underbar platta.
Jag erkänner att jag är Bowie-purist, men jag försöker ge albumen efter 1981 en chans då och då. Med varierande resultat …