Jag vill ju mest sprida glädjebudskap här på bloggen, men idag känns det som om jag är fast i Groundhog Day med mitt jävla ryggskott. Lika fjättrad vid tre positioner som igår: platt på rygg eller med vinklade ben på höger respektive vänster sida. Alla initiativ till utflykter från sängen belönas med seriekramper i muskelpaketet vid svanskotan. Tänk jävligaste sendrag , fast utan stegring –– bara pang på som ett hugg med spade i ryggslutet. Fotledsvrickning gör lika intensivt satans ont. Till slut blir man som en gnällande hund – ”Inte mer nu, snälla!”
Fast om jag ska vara positiv på något sätt så kan jag ju säga att det halva apotek som jag hävt i mig trots allt förändrat maktbalansen mellan mig och huggen: jag kan behålla kontrollen och en viss förmåga till planering. Det är inte som första kvällen då jag kastades ner i smärtgrytan med förbundna ögon och bakbundna händer. Men att följa alla välmenande råd om att jag måste upp och gå, det är bara inte möjligt – sorry! (Förtydligande: detta sägs av en som tävlingsidrottat och tränat sedan 12 års ålder och har en massiv erfarenhet av att övervinna plåga och smärta med viljans hjälp.)
Något som är en smula komiskt är hur jag passar på när huggen kommer. Säg att jag står bredvid sängen och behöver lägga mig ner. Om jag ska göra det planerat kräver det tid och flera tålmodiga moment. Men om jag nuddar nitroglycerinet i ryggen så att hugget kommer är det bara att kasta sig ner på sängen, placera alla kroppsdelar i position och hoppas på att jag hittat en ställning där jag kan ligga kvar.
Ett svar på ”Lumbago 1”
När jag gör illa svanskotan (vilket jag faktiskt undvikit i några decennier nu, peppar peppar!) så får jag en känsla i halsen. Jag får den känslan (sånär som på svanskotan) bara jag läser din text.
Och så klappar jag lite ömt på min nyckelbensaxel och slutar nästan att oja mig.
Krya på dig i din egen blogg också!