≡ Menu

Egenmäktigt förfarande av Lena Andersson

Lena Anderssons kortroman har prisats och berömts och är till yttermera visso en bestseller i en en genre som inte brukar skapa bestsellers. Men vad kan vara mer ointressant än att läsa om två självupptagna människors kortvariga sexuella förbindelse?

Fast jag skulle kanske snarare kalla förbindelsen ”en världsfrånvänd särlings trånande efter en narcissistisk superegoist till karl”. I läsningens bästa stunder bjuds vi visserligen på en och annan god formulering eller intressant betraktelse. Men i läsningens sämsta stunder känns det som boken jag håller i mina händer är en offentlig hämnd på någon Andersson blivit besviken på – ett förnöjt karaktärsmord på en manlig skitstövel.

De trettio sista sidorna ögnar jag snabbt igenom i hopp om att finna någon intressant intressekonflikt, fördjupning, vändning … men nej, ingenting får mig att vilja lägga mer tid och uppmärksamhet på dessa två inbilska intellekt. Till slut är jag innerligt trött på deras trasslande och velande: far och flyg – jag skiter högaktningsfullt i ert käkande, pratande, knullande, sms:ande och resande hit och dit; håll det för er själv, för jag har viktigare saker för mig med mina medmänniskor.

Om detta är det bästa den här nationen kan åstadkomma när det gäller romanbyggen är det illa ställt med vår litterära tradition.

{ 4 comments… add one }
  • frktjatlund 4 februari, 2014, 06:01

    Jag började lyssna på uppläsningen av boken på P1 och håller med om att den var lite väl självupptagen för att jag skulle orka med. Men jag vänder mig mot argumentet ” jag har viktigare saker för mig “. Med det sågar du inte bara Lena Andersson utan även läsarna. Som tydligen inte har något viktigt för sig.

    Ungefär som mina jobbarpolare som ideligen säger: Jag fattar mig inte på folk som har tid att hänga på facebook, blogga, kolla på tv, instagramma med mera. Tack, där idiotförklarade du just mig, brukar jag tänka.

  • Olle Bergman 4 februari, 2014, 09:40

    Jag förstår vad du menar. Det är inte så elegant formulerat. Vad som är viktigt i andra människors liv är jag inte man att avgöra; jag kan bara bestämma vad som är viktigt i mitt. I själva verket är jag väldigt glad över att människor gör olika prioriteringar eftersom det skapar den mångfald i världen som jag alltid låter mig fascineras av.

  • Gabrielle Björnstrand 24 februari, 2014, 12:08

    Jaha ja. Där kom den enda recension jag tror på. Men den var lite kort.
    Jag hörde också avsnitt i radio. Lät som en krönika med inknackad dialog. Hej!

  • Martina 7 oktober, 2014, 03:47

    Märkligt och intressant att vi läser så olika! Jag tyckte att boken var fantastisk, en blivande klassiker, inte minst för den kärnfulla aforistiska stilen och referenserna till Hjalmar Söderberg, Stina Aronson och det grekiska dramat. Inte självupptaget men självutlämnande – till hjälp för oss som känner igen oss i detta ovärdiga spel.

    http://minervablogg.wordpress.com/2013/10/28/egenmaktigt-forfarande/

Leave a Comment