spetsar ögonlocken
på solens sista strålar
minnen fladdrar
i en rödgul gardin
runt omkring
har hösten ägt rum
i stillhet
en bölja av guld
frusen mot brynen
ett kar av blod
tippat över molnen
snart kan det sägas
snart kan det skrivas
MORS: QUO SERIOR AMARIOR
snart var det sagt
snart var det skrivet
må de döda
välsigna mig
med sin värdighet
Som ett rött spett
glödgat och tungt
infört fyra famnar
i podsolen
står lågan –
från fäders dystra jord
genom mödrars trösterika moln
mot söner och döttrar
strödda över
himlavalvet.
Steg 1: jorden dundrar.
Steg 2: molnen förångas.
Steg 3: tystnad och tyngdlöshet
infinner sig.
Vi står kvar i lingonriset,
kisar upp mellan tallkronorna,
famlar efter pluntan i storvästen
medan vi undrar:
har vi uträttat storverk
eller beseglat vårt öde?
1. Andas in upprepade tillfällen varje timme för att syresätta hjärnan och andra vitala delar av kroppen.
2. Andas ut vid minst lika många tillfällen för att möjliggöra (1).
3. Förundras – ideligen och ständigt – över timliga ting.
4. Ta regelbundna promenader i ogjort väder, i för ändamålet lämpliga kläder.
5. Vakta tungan och pennan när de sover, leker och arbetar.
6. Läsa min lista och häpna över tidens flykt.
I 60 minuter talade Horace med blicken fäst vid en punkt i ett ovisst fjärran bortom östra väggen i Börssalen där fyra stadiga kakelugnar stod som drabanter vid väggarna. Vi blev klokare på många sätt och vis, osäkert varför. Det fanns mycket att lära, men till varje namn, årtal eller citat fanns ett rött frågetecken tillfogat – som om varje yttring av massa, laddning och tid var förberett för sitt eget utsläckande.
I 60 minuter andades Horace. Hans hjärta slog tappert och tålmodigt rytmen till vandringen mellan födslobädd och grav. Läppar och tunga formade ljuden som genererades av hans stämband och orsakade pulserande förtätningar av luften i rummet vilket fick våra trumhinnor att vibrera och reta nerver som förmedlade aktionspotentialer i en neuronal labyrint tills tolkning, förståelse och insikt uppstod, osäkert hur.
I 60 minuter levde vi och Horace, men inte Nicolas de Chamfort. Det han gjorde var styckevis och delt och stod vid hans död vidöppet mot den kosmiska kölden. I Börssalen andades vi våra utmätta andetag, tog våra rockar från galgarna och motades ut i februarikvällen. Det fanns fem–sex vägar att välja på för den som stod rådvill på Stortorget. Vi hade kunnat välja varsin, men någon ledde oss åt väster, osäkert vem.
A young man is sitting at a table in the café, wearing a pair of tangerine colored headphones around his neck, reading from a torn leaflet he has found in the pocket of his jacket. At the table in front of him sits a tall elderly man with a computer tablet, his legs crossed and his finger stroking the glass of the tablet again and again. The partially missing header of the leaflet says ”RANGE” and ”AYS” and below is a ski jacket and and some other garments in the hue of newly peeled carrots. The computer tablet shows the homepage of Princeton University where the old man once was in love with a woman that was younger than himself, although he was married t0 the gray-haired woman who now sits down by his table with a newspaper, knowing nothing about his feelings for the other woman who is now a professor at a Dutch university somewhere. The back of the torn leaflet is blank and the young man makes a crumple of it and puts it on the tray beside his tea cup and the paper sleeve of an Earl Grey teabag. From the pocket in his jacket a business card falls out with the pumpkin colored logo of a hotel where the elder couple once stayed during a weekend journey to the city where the young man lives.
Som när man vaknar
i skumljus
och inte vet om det är gryning eller skymning.
Som när mörka kroppar rör sig
i synfältets utkant
men förvandlas till smolk i en ögonfrans.
Som när klagan och järnklang
drar förbi
och sedan låter tystnad rinna in i varje skrymsle.
Svarslösa frågor
står på rad
som en kolonn
av av svarta dörrblad.
Men du somnar dig över
till ljusare tider,
i vetskapen
om att även denna text
är förspilld.
Vid nedgången från passet,
ångande och bländad av gryningssolen
med frost i mössan
och en droppe på hakan.
Länderna bakom mig
slumrande i nattskugga.
Länderna framför mig
badande i morgonens ljus.
En ränsel fylld av besvikelser
avhängd och avlagd, varsamt
ställd mot en sten
som försjunkit i tankar.
Varje andetag
femton famnar djupt.
Varje muskel på sin vakt.
Tom i tanken.
Trött och nöjd
med färdighet
och klarskap.
Det finns ingen rädsla mer,
det finns ingen
svart ängslan
inga fladdrande orosvingar
inget skrämt hjärta som söker
efter en utgång.
När jag tar nästa steg
är det det första
som leder neråt.
Jag vandrade uppåt i skugga.
Jag vandrar neråt i ljus.
Att lära känna människor via moderna medier är som att få skärvor till en urna man ännu inte sett. Några foton, en handfull mejl, en röst på telefon …
I vissa fall är skärvorna lätta att kategorisera – de verkar höra ihop och det är enkelt att tänka sig hur urnan ser ut. I andra fall vägrar fantasin skapa en sammanhängande bild av de fragment man har fått. Hur kan den som talar med en så uttryckslös röst skriva så livfulla mejl? Hur kan den profilen höra ihop med samma människa som det ansiktet?
När det sker kommer jag att gå med förväntan till det första mötet.
Deras blick kanske kommer att säga:
– Varför ser du så forskande på mig?
Min leende kommer i så fall att svara:
– Så kan också en urna se ut. Det kunde jag inte föreställa mig innan, men det kan jag nu.
Inom ramarna för den fysiska, sociala och juridiska handlingsfrihet jag har, kan jag alltid definiera tankens frihet. När jag står vid gropens kant och mannen klädd i rock och keps av äkta Malungläder trycker en Nagant-revolver mot min nacke står det mig fritt att använda de ögonblick jag har kvar. Till att känna doften från den vända myllan, snarare än träckdoften från de döda kropparna. Till att se björklöven som utspillda guldmynt, morgonluften mot mina kinder och höra en hackspett på håll. Till att låta tanken korsa de mil och de timmar som ligger mellan mig och min familj.
Genom att jag väljer att inte känna hat eller uppgivenhet har jag segrat.
Och eftersom mannen bakom mig har räknat fel, och måste stoppa in sju nya patroner i revolvern tar jag emot trettio oväntade sekunder då jag kan mumla mina barns namn, se in i min hustrus ögon och plötsligt skymta en upptagen ekorre som far längs en tallstam.
Genom att jag väljer att inte känna avsmak för svettdoften och den jäktade andningen hos den som står bakom mig har jag segrat. Genom att jag står rak i ryggen och håller tillbaks tårarna har jag segrat. Genom att jag väljer milda, förälskade, förundrade tankar som det sista som far genom min hjärna innan den skvätts ut över mina kamrater har jag segrat.
Min frihet att välja vad jag tänker – in hoc signo vinces.
alla dessa människor som inte svarar på mejl
alla dessa människor som dröjer
alla desssa människor som hukar i tystnaden
alla dessa människor som låter
det osagda vara osagt
men stundtals förstått
alla dessa människor som väntar
på ett svar, en vink, en order
om uppbrott, avsteg, insikt
alla dessa människor som håller sig undan
alla dessa människor vars avsikter staplas i det fördolda
i väntan på vindsstädning, källarröjning, bouppteckning
ett vältrampat spår i novembersnö
mellan farstutrappa och vändplats
och tusen tysta utandningar