Som när man vaknar
i skumljus
och inte vet om det är gryning eller skymning.
Som när mörka kroppar rör sig
i synfältets utkant
men förvandlas till smolk i en ögonfrans.
Som när klagan och järnklang
drar förbi
och sedan låter tystnad rinna in i varje skrymsle.
Svarslösa frågor
står på rad
som en kolonn
av av svarta dörrblad.
Men du somnar dig över
till ljusare tider,
i vetskapen
om att även denna text
är förspilld.
Genom Instagram har jag skaffat mig ett verktyg för att skildra den sörmländska naturen jag vistas i och de urbana miljöer jag besöker. Jag – som är skissernas skapare och har en så överdriven respekt för perfektionen – älskar ”shoot-from-the-hip”-principen som Instagram bygger på. Man ser, man placerar sig, man knäpper med sin mobil, man väljer det filter som accentuerar det man vill uttrycka och så FERTIG! Ingen tid att tveka, ingen tid att skruva på rätt femtusenkronorsobjektiv, ingen tid att ställa in bländare och göra avvägningen mellan avstånd och zoominställning.
Det är lite som luthersk teologi: Nåden styr du inte över själv – den får du om förutsättningarna och ögonblicket är rätt.
Här kan den som inte har Instagram i mobilen se mitt galleri: instagrid.me/generalblom.
sakta skrider enarna genom det grågula gräset
som skuggor av heliga män
mumlande, mumlande vinterbesvärjelser
vem vet vem
som ska möta våren
med ögonhålig blick och blödande tandkött
vem vet vem
vars frusna kropp ska tvättas, svepas och begravas
vem vet vem
de heliga gråskäggade männen
bär inte hoppet på en stav framför och ovan sig
de bär hoppet i bältet
mellan kniven och pungen med fnöske och flinta
årets gyllene skiva vrider sig sakta
med himlakropparna
mörkret där ute
är det skapargudens svarta ryggtavla?
Nu är det dags, nu gör jag det. Håll er bara undan så kommer fem av världens tjugo bästa skivor:
Grandaddy: The Software Slump
The Cure: The Head on the Door
Dinosaur Jr: Where You Been
Soundgarden: Superunknown
Hoodoo Gurus: Stoneage Romeos
Ingen ordning alls; de här plattorna ska placeras kring ett runt bord där ingen har hedersplatsen.
Nu har jag femton platser kvar. Bowie måste in någonstans – det blir nog ”Scary Monsters” – och Hunters & Collectors. Feeder och Eels borde kunna platsa, fast deras bästa låtar är lite utspridda, hmm …
VAD HAR JAG GETT MIG IN PÅ!!!
Jag tänkte berätta om en katt som hette Winston. Han var inte
särskilt slug, men hemskt pålitlig. Med sitt svaga förstånd filosoferade Winston sällan över svåra ting. Snarare var han en katt som gjöt
liv i begrepp som "hederlig" och "anständig".
Detta gjorde naturligtvis att han väckte ett visst löje
hos de andra katterna.
Det var just inget som bekymrade
Winston, eftersom han var en katt som gick in för vardagens sysslor med
lika delar allvar och glädje och därför sällan fick tillfälle att fånga
upp någon förlupen kommentar från de andra katterna, vars arbete han
ovetande utförde medan de låg och kråmade sg i skuggan av kastanjerna.
En
dag var Winston försvunnen.
De andra katterna letade länge och noga i
alla väderstreck, men han stod inte att finna. Detta gav upphov till både
dysterhet och ilska. Det dröjde inte länge innan de alla var indragna i
förtvivlade stridigheter där de slet varandra i stycken. Först de
svagare, sedan de starkare.
När deras hån inte längre band
dem samman var de utlämnade åt sin skam, vilket ingen av dem orkade
bära. Snart låg deras toviga och blodiga kroppar och ruttnade under
kastanjerna.
(Publicerad 1997–98, någon gång)
Mer webbskräp: en text från tidigt 1990-tal:
Det levde en gång, för inte så rysligt länge sedan, en kantor som var både fingerfärdig och musikalisk. Han älskade sin orgel och sin musik, och blev med åren allt skickligare att spela. Till slut var han så duktig, att trots att landets främste orgelbyggare kallade stadens orgel sitt livs mästerverk kändes instrumentet klumpigt och sent till att svara på hans kvicka fingrars anslag.
Så en söndagkväll när han bad sin fromma aftonbön vädjade han till Gud om en bättre orgel.
När han kom upp på orgelläktaren nästa morgon stod en ny, underbar orgel där, med skinande elfenbenstangenter. Han satte sig ivrigt ned och kände på det nya instrumentet. Det var fantastiskt. Hur fort hans fingrar än sprang, vilka piruetter de än gjorde så var mekaniken med och följde som en flicka i dans.
Under året som följde blev han allt skickligare, tills han slutligen kände att fingerfärdigheten var nog. All musik han älskade kunde han spela precis på det sättet han ville spela det. Men när speldugligheten inte begränsade han utflykter i musiken kände han att orgelns klang inte var den skönaste, och trots att klaviaturen sträckte sig från mistlurens bröl till kyrkråttans pip kände han att antalet toner inte var nog.
Så en söndagkväll när han bad sin fromma aftonbön vädjade han till Gud om en ny orgel.
När han kom upp på orgelläktaren nästa morgon stod en ny, underbar orgel där med skinande tennpipor. Han satte sig ivrigt ned och kände på det nya instrumentet. Det var fantastiskt. Han kunde sträva som lärkan mot himlen med toner som bara fladdermössen hörde, eller dyka i mörka, allvarsamma djup bland valarna i havet utanför staden, och emellan alla kända toner fanns en oanad rikedom av små, okända.
Men när han nu hade alla dessa toner i sin hand växte en ny obetvinglig längtan i honom.
Så en söndagkväll när han bad sin fromma aftonbön vädjade han till Gud om en ny orgel:
– Den här, Fader, skall äga något nytt. Den skall äga kraft! Jag vill ha pipor tjocka och höga som kyrktorn. Jag vill skapa en störtvåg av toner vars kraft ingen någonsin anat. Sedan somnade han tungt, förty han hade nallat av nattvardsvinet.
När han kom upp på orgelläktaren nästa morgon stod en ny, underbar orgel där de smalaste tennpiporna var tjocka som abbotsmagar. Förnöjt satte han sig ner vid klaviaturen och höjde tio fingrar och två fötter för ett domedagsackord…
Det här var lite skoj. Jag går igenom gammalt skräp från webben, och hittar en musiksida jag filade på för ett par år sedan. Den 5 februari 2003 skriver jag så här:
”Kommer att slå
Keane.
Unga britter med gudabenådad sångare vars röst för tankarna till såväl Morten Harket (A-ha) som Chris Martin (Coldplay).”
Ett år senare händer det här:
”Keane’s debut album, Hopes and Fears, was released on May 10, 2004 in the UK, just a day before starting their first world tour. It debuted at number one on the UK Albums Chart and went on to become the second-biggest selling album of the year in the UK, only losing the top spot to the Scissor Sisters on the last day of the year.
The album has sold approximately five and a half million copies around the world.”
*sätter tummarna i armhålorna*
Harald Rosenrantz
(trainee, ekonomiavdelningen)
Jag sa ingenting
men jag noterade och lade på minnet
I ett kryputrymme i hjärnans bakre delar
Låg min svarta anteckningsbok, tummad och hundörad
Bläddrad i dagligen, nya anteckningar fördes till degamla
tills den var oläslig även för mig
Och alla små detaljerade oförätter och kränkningar
och orättvisor och
Blev en stor bitterhet, en besk känsla
av att livet gick mig förbi
Jag slet på den ensamma stigen mot toppen
inte bred nog för två
där sluttningen rasade under fötter som stod stilla
Mitt hopp blev en flämtande veke i ett stor mörker
Att en dag få se deras blickar riktade mot mig
Och, o, jag längtade.
Lennart Blomberg (säljare)
Någonstans i moraset mellan ungdom och medelålder
hade jag en dröm
Jag var en senig jägare
med höftkläde och träspjut
som efter timmar av tålmodig förföljelse
stod tio steg från en rådjursget
Med träspjutet höjt och blicken fäst
Vad jag njöt av djurets ångest
av desss vanmakt inför tusen olika val
som alla skulle sluta i död och utslocknande
vid det första sprittandet i bogen
slungade jag spjutet mot dess spensliga hals
och i nästa ögonblick låg hon och sparkade i mossan med taniga ben
medan jag russade fram och satte min bara fot mot dess bröstkorg
och slet ut spjutet och stötte och stötte igen
medan blodet bubblade ur såren
i det döende hjärtats rytm
och mina handflator var kletiga och röda
och jag slickade och smackade
blod på läpparna, blod på kinderna
Efter den drömmen ökade min försäljning med 27 procent.
(Från 1994 – den som vet, den vet.)
Dr Christina Björkman
Jag var den okyssta med pinniga ben
Mitt intellekt ritade noggranna kartor över världen
med uppenbara vägar att följa
men mina känslor snubblade vilse i snåren
Vem kan klandra mig att mitt liv blev att hata
när allt levande skydde mig?
Hat fanns bakom varje gång jag lyfte handen,
varje gång jag talade.
Även min omsorg var uppblandad med hat.
Jag upptäckte snart att min hjärna var skarp nog
att hugga av vad som helst på mitten.
Att döda allt i min väg stillade oron för stunden.
Att döda var min tröst
Att förgöra det liv som skydde mig så.
Aldrig dog drömmen om att vara som de andra
trots att jag gjorde allt för att förneka det.
Gång på gång sådde jag
men ingenting ville växa.
Varje muskel i min kropp gjorde motstånd
Jag kvävde dem med min egen skrämda kropp
Iskylan från mitt hjärta fick de små liven att ge upp.
Må jag aldrig inse vem jag var.
Den ensammaste kvinnan i världen.
Den av ingen avhållna, den oälskade.