Här försöker jag samla användbara länkar för den som vill följa händelseutvecklingen på Krimhalvön.

Analys från Forbes-journalisten Gret Satell

Greg Satell har uppenbarligen helt andra uppgifter idag på tidningen än att skriva om stormaktspolitik, men han har tydligen jobbat tio år i Ukraina och utifrån det jag kände till tidigare verkar han ha ett mycket bra grepp om läget.

5 Things you should know about Putin’ incursion into Crimea

Analys från Timothy Snyder, professor i historia vid Yale

Ukraine: the Haze of Propaganda

SvD:s direktrapportering

Förnämlig, mycket beroende på att de har Anna-Lena Laurén på plats, se nedan.

Live: utvecklingen i Ukraina

Anna-Lena Laurén

Korrespondent av ”den gamla stammen” från finländska Hufvudstadsbladet. I skrivande stund nere på Krim-halvön.

Twitterflöde

Moskvabloggen – Anna-Lena Laurén älskar och uthärdar livet i Moskva

En liten filmsnutt där Anna-Lena åker båt utanför Sevastopol.

Alex Voronov

Ledarskribent på Eskilstuna-Kuriren och en av Sveriges mest kunniga journalister när det gäller före detta Sovjetunionen i allmänhet och Ukraina i synnerhet.

Twitterflöde

Eskilstuna-Kuriren, 3 mars: Ukrainas sak är vår
Eskilstuna-Kuriren, 1 mars: Svara så det känns i Moskva

Liberal Debatt, 1 mars: Förenklad bild, komplex verklighet – därför är Ukraina i uppror

Övrigt

Krönika av Kalle Kniivilä, Sydsvenskan : Putin följer en annan logik

Det han säger här, lite journalistiskt inlindat, är det jag själv brukar gagga om när någon orkar lyssna: ryssarna tänker inte som vi! Deras strävan är inte fredlig, jämlik samexistens med ödmjuk inställning till gemensamma globala problem.

Jag sitter som en annan Näcken och lögar mig i Eskilskällan – länsbibliotekets samling av nedteckningar, folklivsskildringar, arkeologiska rapporter, minnesanteckningar och bygdebeskrivningar. Kort sagt: här är allt som viskats och vrålats i vinden genom åtta årtusenden, klafset från stegen i gyttjan, hammarslagen, vågskvalp, gransus, knak från sättningar och plågade bjälkar, barnsbördsskrik och arbetssång.

Ett stilla bakgrundsus i den dånande nutiden. Färdiglevt, undanställt, uttömt, kvarblivet.

”The rest is silence”, sa Hamlet. Jag håller inte med honom. Det här är tystnaden.

Att lära känna människor via moderna medier är som att få skärvor till en urna man ännu inte sett. Några foton, en handfull mejl, en röst på telefon …

I vissa fall är skärvorna lätta att kategorisera – de verkar höra ihop och det är enkelt att tänka sig hur urnan ser ut. I andra fall vägrar fantasin skapa en sammanhängande bild av de fragment man har fått. Hur kan den som talar med en så uttryckslös röst skriva så livfulla mejl? Hur kan den profilen höra ihop med samma människa som det ansiktet?

När det sker kommer jag att gå med förväntan till det första mötet.

Deras blick kanske kommer att säga:
– Varför ser du så forskande på mig?

Min leende kommer i så fall att svara:
– Så kan också en urna se ut. Det kunde jag inte föreställa mig innan, men det kan jag nu.

Inom ramarna för den fysiska, sociala och juridiska handlingsfrihet jag har, kan jag alltid definiera tankens frihet. När jag står vid gropens kant och mannen klädd i rock och keps av äkta Malungläder trycker en Nagant-revolver mot min nacke står det mig fritt att använda de ögonblick jag har kvar. Till att känna doften från den vända myllan, snarare än träckdoften från de döda kropparna. Till att se björklöven som utspillda guldmynt, morgonluften mot mina kinder och höra en hackspett på håll. Till att låta tanken korsa de mil och de timmar som ligger mellan mig och min familj.

Genom att jag väljer att inte känna hat eller uppgivenhet har jag segrat.

Och eftersom mannen bakom mig har räknat fel, och måste stoppa in sju nya patroner i revolvern tar jag emot trettio oväntade sekunder då jag kan mumla mina barns namn, se in i min hustrus ögon och plötsligt skymta en upptagen ekorre som far längs en tallstam.

Genom att jag väljer att inte känna avsmak för svettdoften och den jäktade andningen hos den som står bakom mig har jag segrat. Genom att jag står rak i ryggen och håller tillbaks tårarna har jag segrat. Genom att jag väljer milda, förälskade, förundrade tankar som det sista som far genom min hjärna innan den skvätts ut över mina kamrater har jag segrat.

Min frihet att välja vad jag tänker – in hoc signo vinces.

De som tagit del av min reflekterande kunskapsvandring genom Tillvaron, Varat och Naturen vet att jag har inte mycket till övers för de tankeriktningar som hör ihop med franska språkfilosofer från 1960-talet. Foucault, Derrida, Baudrillard och allt vad de heter representerar för mig ett slags antitänkande – man tar vett och sans, vänder det 180° och – vips! – så har man skapat ett sätt att resonera där man alltid kan verka märkvärdig och med stor effektivitet utöva makt över andra människor.

När motståndarna kommer dragandes med naiv realism, banal logik och enkel empiri kan postmodernisten lätt förinta dem med arrogans och intellektuellt översitteri. Den superkraft de besitter sig är att förvandla sig till ett moln; den fysiskt substantielle kan veva och leverera storsmocka efter storsmocka – men ingenting kan ju träffa ett moln. Den vanligaste repliken från en postmodernist är ”Det är inte så enkelt”. (Förenkling är för övrigt livsfarligt för dem: om de inte var insvepta i ord skulle de stå med rumpan bar.)

Sånt går an på samhällsvetenskapliga, sociologiska och humanistiska fakulteter. På teknisk högskola eller biomedicinsk akademi hade de klarat sig högst i två veckor. Hade man gett Lacan och Deleuze i uppgift att skapa ett nytt energisystem  en cancerterapi hade de kunnat hålla på i 40 år. När man sedan bad om slutresultatet skulle man inse att allt de lyckats framställa skulle ha varit något som jag aldrig har begripit vad det är (men jag tror det är en motsvarighet till tummetotten i sagan om Tödde och Mödde): en diskurs.

Under en bokhyllestädning hittade jag häromveckan en bok som jag varit av med i ett par år: Niklas och Figuren av Bengt Anderberg. Det gladde mig mycket eftersom de har en perfekt beskrivning av poststrukturalismsgrejsemojset – postmodernism, typ:

Sedan började [Figuren] prata fort som ett järnvägståg om hur bra han trivdes i Uppochnervända världen:
– Det går mycket lättare att tänka, sade han, man kan tänka vad som helst och hur som helst eller tvärtom, för här är det ingen som begriper något ändå så man behöver aldrig känna sig dum, här skulle jag vilja stanna!

Dagen efter läser jag Över Oxbrobäcken, en diktsamling från 1996 av Bengt-Emil Johnson, och hittar följande rader:

Betänk bara, innan ställningstagande till det postmoderna
tillståndet, att de flesta aldrig brydde sig om
modernismen. De blev bara desto mer utsatta
för den.
Och den som inbillar sig
(jag tror det är många) att postmodernismen skall åter-
ställa allt till en förutvarande Ordning
kommer att bli besvikna utav faan.

Komplettering, 18 november

Kan det vara så att poststrukturalism är ett sätt att legitimera sin lättja som forskare? Om man hävdar att allt är oöverskådligt i sin komplexitet, ingenting går att kategorisera och att äkta kunskap är omöjlig – ja, då har man gjort det jävligt enkelt för sig som akademiker.

Postmodernisten och komplexiteten

Jag sitter och kollar priser på den österrikiske psykiatern Viktor Frankls berömda bok Trotzdem Ja Zum Leben Sagen: Ein Psychologe erlebt das Konzentrationslager, mer känd som Man’s Search for Meaning. Kort beskrivet är det en reflektion över människans sökande efter mening i tillvaron, baserad på Frankls erfarenheter som Auschwitz-överlevare.

Här kan man läsa formuleringar som dessa (klipp från bloggen Brain Pickings):

[E]verything can be taken from a man but one thing: the last of the human freedoms — to choose one’s attitude in any given set of circumstances, to choose one’s own way.

Every day, every hour, offered the opportunity to make a decision, a decision which determined whether you would or would not submit to those powers which threatened to rob you of your very self, your inner freedom; which determined whether or not you would become the plaything of circumstance, renouncing freedom and dignity to become molded into the form of the typical inmate.

När jag är inne på AdLibris-sidan med den svenska översättningen får jag tips om andra böcker som andra köpare av Frankl har beställt. När jag ser det första namnet rycker jag nästan till.

För en kort sekund känner jag något som liknar ett svagt äckel. Så stark är kontrasten mellan dåtidens intellektuelle, Frankl, och nutidens, Elaine Bergqvist (numera gift Eksvärd). Båda gör de anspråk på att kunna guida sina medmänniskor genom en komplex tillvaro, båda har de hög status bland sina samtida – men nu när jag skriver detta känns det nästan vanvördigt att nämna dem i samma mening.

Vi lever i en civilisation på dekis, minst sagt.

Från mitt FB-flöde:

Reflektion från en skogslöpare sedan 37 år: om du bara har sprungit med musik i öronen på platser där du hela tiden kan skymta andra människor, ja då har du aldrig upplevt det jag är ute efter när jag löptränar. Det jag söker när jag drar på mig mina tvättblekta och sönderrivna paltor är två slags möten: mötet med mig själv, och mötet med naturen.

Å ena sidan är det att löpträna på egen hand som att gå in i en klostercell där man blir ensam med sina egna tankar. Där kan man reflektera, strukturera och – inte minst – ändra proportionerna på det som flyter runt under vardagstänkandet i hemmet, under resa och på arbetsplatsen. Jag har kommit till otaliga insikter under tallars, granars och björkars kronor.

Å andra sidan blir mötet med naturen aldrig mer intensivt än när man är trött, blöt, smutsig och – framför allt – ensam. Att då möta en grävling eller älg på några stegs avstånd, se en tibast blomma på bar kvist, att höra vingslag och trumpetande från en ilsken trana, se skymningsljuset reflekteras i ett spindelnät eller känna den starka doften av pors och skvattram i skymningen vid en myrkant blir en upplevelse som tar en bortom det sinnliga och närmar sig det sublima.

Här är två tips till er som är nyfrälsta löpare. Ett: ta ur lurarna och börja lyssna på era egna tankar. Två: lämna cykelbanor och vägrenar och löp på detta lands uråldriga stignät (försåvitt ni inte kör rakt ut i blåbärsriset). Om ni inte uppskattar det – fine with me. Men chansen är stor att ni upptäcker något alldeles nytt.

Igår gick jag och äldsta dottern en sväng bortom fotbollsplanerna och motionsslingan här i Mesta. Efter en kort promenad på en smal stig genom ett nedlagt grustag tog vi några kliv över en låg jordvall och så var vi framme vid den igenväxande Tacktorpsjön. Denna vår norrlandsmyr i mikroformat var upplyst av tusen små tussar av ängsull; det var som att se ut över en ljus stjärnhimmel. I väster lyste den nedåtgående solen genom den glesa tallskogen som doftade av skvattram. Borta vid den öppna vattenspegeln trumpetade en ensam trana. Tuvorna var översållade av tranbärsblommor och här och där skymtade vi hjortronblad.

Vi var på besök i den skandinaviska evigheten – årstidscyklisk, tjurigt envis och orubbad av seklernas nycker. Ett pendlande mellan å ena sidan stillastående, livsfientligt mörker och kyla, å andra sidan en häftig orkan av grönska och livskraft. Ingen som väljer att leva i den här delen av världen kan undgå att påverkas av pendlingen – kyla och mörker, kort och ljuvlig sommar, kyla och mörker, kort och ljuvlig sommar …

Det är därför jag har valt ut psalm 317 ur 1695 års psalmbok som det konstnärliga verk som förklarar och definierar livet i Sverige bättre och innerligare än något annat. Den är en del av de ritualer som vi som bor i Sverige genomför noggrant och allvarligt utan att förstå hur noggranna och allvarliga vi är. Det är en av de knepiga och extrema kulturyttringar vi deltar i, utan att förstå hur knepiga och extrema vi är.

1. THen blomstertijd nu kommer
Medh lust och fägring stoor/
Nu nalkas liufwe Sommar/
Tå gräs och örter groor.
Then blida Sool vpwärmer
Alt hwad haar warit dödt;
Tå hon oss skrider närmar/
Blijr thet på nyo födt.

2. The fagra blomsterängiar
Och åkrens ädla sädh/
The grönskand’ örtesängiar
Och alla gröna trädh/
The skola oss påminna
Gudz godhets rikedom:
At wij Gudz nådh besinna/
Som räcker åhret om.

Idag jublar vi när våren och sommaren kommer. Hur måste det inte ha känts för 1600-talets svenskar? De som genomlidit mörkret och kylan i sina rökiga små hus där dagligstugan endast upplystes av härdens eld och en och annan talgdank i de långa mörka kvällarna. Vilken befrielse det måste vara när födobristen och survätan var förbi och de bleka och utmagrade barnen sprang lyckligt barfota över tunet. Vilken triumf de måste upplevt när den sociala isoleringen var över, byar och vägar började myllra av liv och jordbruksarbetet tog sin början.

År 1695 hade Sverige varit i krig i decennier, och framför dåtidens svenskar låg hela det stora nordiska kriget (1700–1721) då Karl XII skulle stiga som en raket mot himlen, explodera i bländande (men förfelad) handlingskraft och sedan falla slocknad mot undergången. Genom detta och allt som följde sjöng de som bodde i Sverige psalmen år efter år. Det blev  1800-tal, det blev 1900-tal och Sveriges somrar ilade. Men varje ny befolkningsgeneration visste precis vad psalmen handlade om.

Och till slut räddade den sig över även till oss med ett trehundra år gammalt budskap. Och det förunderliga är att vi fortfarande kan leva oss in i det som psalmdiktaren (kanske Kolmodin, kanske någon annan) ville förmedla. Tiden går men människans relation till det astronomiska och det biologiska är på många sätt densamma.

Har den äran på nationaldagen, kära, älskade, märkliga hemland.

Mitt liv är inte problemfritt, men på det hela taget mår jag ganska bra just nu. Detta säger jag innan jag kastar mig in i ett av mina konstnärliga favoritämnen, nämligen depression.

Ett av konstens viktigaste uppgifter är att ge tröst, styrka och struktur till den som kämpar sig igenom en svår tid – ja, och så är det ju naturligtvis ett sätt att få utlopp för de känslor som man inte längre kan hålla inom sig.

Det mest klassiska exemplet på detta är kanske de afroamerikanska slavättlingarnas sätt att att låta livets vedermödor speglas i  blueslyriken – ofta enligt den klassiska formen med dubblerad förstarad:

Goin down the road feelin bad

Goin down the road feelin bad

Don’t wanna be treated this a way

then I see a darkness and then I see a darkness and then I see a darkness and then I see a darkness …