Kategorier
Tankar från tvättstugan

Om poststrukturalismsgrejsemojset – postmodernism, typ

De som tagit del av min reflekterande kunskapsvandring genom Tillvaron, Varat och Naturen vet att jag har inte mycket till övers för de tankeriktningar som hör ihop med franska språkfilosofer från 1960-talet. Foucault, Derrida, Baudrillard och allt vad de heter representerar för mig ett slags antitänkande – man tar vett och sans, vänder det 180° och – vips! – så har man skapat ett sätt att resonera där man alltid kan verka märkvärdig och med stor effektivitet utöva makt över andra människor.

När motståndarna kommer dragandes med naiv realism, banal logik och enkel empiri kan postmodernisten lätt förinta dem med arrogans och intellektuellt översitteri. Den superkraft de besitter sig är att förvandla sig till ett moln; den fysiskt substantielle kan veva och leverera storsmocka efter storsmocka – men ingenting kan ju träffa ett moln. Den vanligaste repliken från en postmodernist är ”Det är inte så enkelt”. (Förenkling är för övrigt livsfarligt för dem: om de inte var insvepta i ord skulle de stå med rumpan bar.)

Sånt går an på samhällsvetenskapliga, sociologiska och humanistiska fakulteter. På teknisk högskola eller biomedicinsk akademi hade de klarat sig högst i två veckor. Hade man gett Lacan och Deleuze i uppgift att skapa ett nytt energisystem  en cancerterapi hade de kunnat hålla på i 40 år. När man sedan bad om slutresultatet skulle man inse att allt de lyckats framställa skulle ha varit något som jag aldrig har begripit vad det är (men jag tror det är en motsvarighet till tummetotten i sagan om Tödde och Mödde): en diskurs.

Under en bokhyllestädning hittade jag häromveckan en bok som jag varit av med i ett par år: Niklas och Figuren av Bengt Anderberg. Det gladde mig mycket eftersom de har en perfekt beskrivning av poststrukturalismsgrejsemojset – postmodernism, typ:

Sedan började [Figuren] prata fort som ett järnvägståg om hur bra han trivdes i Uppochnervända världen:
– Det går mycket lättare att tänka, sade han, man kan tänka vad som helst och hur som helst eller tvärtom, för här är det ingen som begriper något ändå så man behöver aldrig känna sig dum, här skulle jag vilja stanna!

Dagen efter läser jag Över Oxbrobäcken, en diktsamling från 1996 av Bengt-Emil Johnson, och hittar följande rader:

Betänk bara, innan ställningstagande till det postmoderna
tillståndet, att de flesta aldrig brydde sig om
modernismen. De blev bara desto mer utsatta
för den.
Och den som inbillar sig
(jag tror det är många) att postmodernismen skall åter-
ställa allt till en förutvarande Ordning
kommer att bli besvikna utav faan.

Komplettering, 18 november

Kan det vara så att poststrukturalism är ett sätt att legitimera sin lättja som forskare? Om man hävdar att allt är oöverskådligt i sin komplexitet, ingenting går att kategorisera och att äkta kunskap är omöjlig – ja, då har man gjort det jävligt enkelt för sig som akademiker.

Postmodernisten och komplexiteten

Komplexiteten.
Jag står framför komplexiteten.
Där är det.
Där är komplexiteten.
Jag tittar på den.
Komplexiteten. Jaha.
Det är som på Louvren.

Ingenjören och komplexiteten

Komplexiteten.
Jag står framför komplexiteten.
Där är det.
Där är komplexiteten.
Jag observerar den. Gör mätningar. Analyserar mina data.
Komplexiteten. Hmm.
Jag sätter igång med att frilägga delar av komplexiteten. Skapar en försöksuppställning. Frilägger delar av komplexiteten och analyserar dem separat.
Det är ett himla slit. Ibland blir frustrationen mig övermäktig, och jag känner förtvivlan. Men jag fortsätter.
Hittar lagbundenhet. Skapar modeller med vilka jag kan förutsäga skeenden och så småningom nyttiggöra min forskning.
Det är som på labbet.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *