Läser i ett svenskt kulturmagasin om en sovjetisk poet som bevittnade en epok fylld av fasa och övergrepp. Tänker ”Hur kan de tro att detta ska framstå som något annat än gåtfulla språkarkeologiska fynd – mörka ordskärvor från en verklighet som läsaren inte kan föreställa sig”. Ställer en fråga till mig själv, en retorisk: ”Hur ska hennes upplevelse av sin tids lidande på ett begripligt sätt nå fram till en nutida svensk publik?” Reflekterar över det fullständiga mörker som råder i vårt land, i vår tid – historiens ljus faller inte in i våra rum, eftersom någon beslutade att gardinen skulle dras för. Minns detta oförstående, denna kyla som mött mig när jag velat bringa forna tiders lidande på tal. Rekapitulerar en lektion med studenter födda på 1980-talet som bara kunde svara med tystnad när jag frågade vad felet var med denna mening: ”Företaget grundades i Berlin i april 1945”. Grunnar över det faktum att vi än idag har människor i vårt land som lider av PTSD efter det de var med om i andra världskriget – men deras död kommer att passera obemärkt.
Tillbaks till poesin! Jag tror att rader som dessa betyder ungefär ”gadji beri bimba clandridi / lauli lonni cadori gadjam / a bim beri glassala glandride / e glassala tuffu i zimbra” för unga svenska lyrikläsare:
”When I died they washed me out of the turret with a hose.”
(Randall Jarrell)
”If you could hear, at every jolt, the blood
Come gargling from the froth-corrupted lungs,
Obscene as cancer, bitter as the cud
Of vile, incurable sores on innocent tongues”
(Wilfred Owen)
I fell beside him and his corpse turned over,
tight already as a snapping string.
Shot in the neck. ”And that’s how you’ll end too,”
I whisper to myself; ”lie still; no moving.
(Miklós Radnóti)
4 svar på ”Lidandets obegripligheter”
Bara en redaktörstanke.
Du skriver:
Läser i ett svenskt kulturmagasin om en sovjetisk poet som bevittnade en epok fylld av fasa och övergrepp. Tänker ”Det här är ju idioti!”.
Hela stycket är jättesnyggt med Ställer Reflekterar Minns Rekapitulerar Grunnar … men eftersom jag inte förstår inledningen så faller ju resten:
Nå. Vad är då idiotin med att en sovjetisk poet bevittnar en fasansfull epok?
(Det är så här vi kommunicerar i familjen Bergman.)
Bra redaktörssynpunkt. Ett typiskt exempel på när skribenten, dvs. jag, försöker uttrycka en svårfångad subjektiv upplevelse, men blir otydlig i min strävan efter att demonstrera hur svårfångad denna subjektiva upplevelse är.
Och vad får man då göra? Jo, killa sin darling och byta spår. Jag redigerar!
Trots att jag är född 1963 ser jag inte var felet är med den där meningen. Förutom att det nog inte var starta företag som var det mest angelägna i Berlin i april 1945.
Det kan nog anses som formidabelt innovativt att tänka den tanken då. Och på nåt sätt hoppfullt. Startar man företag så tror man ju på framtiden, tänker jag. (Hm. Man kan tro på framtiden även utan att tro sig om att gå iland med att ha företag. Vill bara säga det.)
Cecilia: Jag tror segrarmakternas människor kunde tänka ”efter kriget ska vi …”. Tyskarna befann sig i en helt annan situation – allt störtade samman omkring dem, och de visste ingenting om vad som skulle hända med dem när främmande arméer rullade in på deras gator. Det hopp de orkade hålla vid liv handlade förmodligen om familjemedlemmars väl och ve samt ren överlevnad.
Filmen Der Untergang rekommenderas starkt – den hade kunnat heta Götterdämmerung.
http://www.youtube.com/watch?v=uFG9a1NgfZA&feature=related