Kategori: Kulturyttringar

Charlotte, min kära Washburn Limited Edition 1992, står på scen för första gången med en nyinköpt mick i ljudhålet. Se så vacker hon är: rakryggad, långhalsad och kurvig!

Bredvid henne står en undersätsig Behringer-förstärkare som en annan Sancho Panza. (Han var lite väl skrikig under spelningens första del.)

Med Apples musikprogram iTunes kan man (naturligtvis) sätta betyg på låtarna i sin samling – ett till fem stjärnor. Så här ser min egen tolkning ut av stjärnuppradningen:

• 1 stjärna: skitlåt som jag behåller som kuriosa.
• 2 stjärnor: låt som för stunden inte platsar i samlingen men som får ytterligare en chans att kravla sig upp till en trea när jag funderat på saken.
• 3 stjärnor: ett ändamålsenligt musikstycke av god kvalitet som jag värdesätter såpass mycket att det får bo på min iPod istället för i cd-samlingen.
• 4 stjärnor: en enastående låt.
• 5 stjärnor: en omvälvande låt som berör mig djupt – en snitsel på livets stig!

Det intressanta med denna poängsättning är att man kritiskt granskar låt för låt, oavsett om man har fått för sig att man gillar ett album eller inte. Och vad blir det förbluffande resultatet?

Jo, att vissa album som man alltid trott att man tyckt om i själva verket består av ganska bleka låtar. Ett exempel på det är Turin Brakes’ The Optimist LP eller Radioheads The Bends. I dessa båda fall är det bara två–fyra låtar som får ligga kvar på iPoden.

I andra fall blir betygssättningen en bekräftelse på det man alltid trott. Som t.ex. att The Cures  The Head On The Door (1985) är populärmusikens bästa album. Titta bara: