Jag googlar på den svenska webben om begreppet ”mobbing”. Rätt som det är stöter jag på en sida som lär ut den så kallade Gemensamt Bekymmer-metoden. Det rasslar av tioöringar i min hjärna när jag läser. Det här är alltså manuset till den bisarra pjäs vi tvingades delta i för några år sedan, då en person jag älskar så innerligt fick stryk varenda dag i skolan.
GBm är, som jag ser det, en love, peace & understanding-metod som går ut på att de vuxna pedagogerna ska smycka sig med blommor och känna sig Bamsemysiga och förträffliga. Hade de följt upp resultatet av hela denna hycklande härlighet hade de bleknat av förskräckelse.
Därför ska jag be att få lägga till en fas V till metodbeskrivningen:
Nöjda med att ha ljugit sig blå under samtalen i fas IV återgår de misstänkta mobbarna till att håna, frysa ut och fysiskt misshandla (det i pedagogens ögon f.d.) offret. Nu har deras självförtroende växt eftersom de insett att de enda som stod i vägen för deras maktutvidgning, dvs. de vuxna på skolan, är fullkomligt tand- och aningslösa.
Som en särskilt roande detalj i den nya vågen av trakasserier använder de sig av sådant som framkom under de förtroendefulla samtalen. Eftersom offret där – i försoningens namn – gav upp de sista resterna av sin stolthet är han eller hon nu fullständigt hud- och försvarslös.
Samtidigt sitter pedagogerna i lärarrummet och njuter av den varma, goa känslan i maggropen. En behaglig stämning!
