Med sorgen är det som kärlekspassionen. När den har fritt spelrum och högsta prioritet är den väldigt enkel att hantera och förstå sig på. Men när den ska passas in i den långa kön av vardagssysslor som sträcker sig så långt man kan se så blir det oro i ledet.
Att stirra på en kista är enkelt. Att gråta längst inne i någons omfamningsgrotta är enkelt. Att hitta någon som lyssnar på berättelsen om det som slitits loss är enkelt när såret ännu gapar öppet.
Men det är så mycket svårare att handskas med de små vassa flisor av sorg som sedan virvlar genom vardagen, när det stora undantagstillståndet har upphävts. Ett foto på väggen som en svidande påminnelse. Besvikelsen när man kommer på något som ”man måste visa pappa” och i nästa stund inser att det inte längre finns någon pappa att visa något för. Mina fifteen minutes of mourning fame är över och berättelsen om en 77-årings död är stämplad och katalogiserad och placerad i en hängmapp i den mänskliga tragedins arkiv.
Det är också svårt att värja sig mot den tragiska kraften hos det metaforiska. Som när jag och sjuåringen går till skolan och stannar vid 30-skylten före vändplatsen. Mannen som är jag måste säga ”Hit kan jag följa dig men inte längre.” Och gossen fortsätter neråt vägen utan sin pappa. Mannen som är jag går hem med tårar i ögonen.
Jag saknar så den snällaste mannen på jorden.