Nån gång vid halvtiotiden tar jag fram min lilla rostfria plunta med självdisciplin och sveper en hutt. Sedan på med vintertajts, supertröja, vindjacka, löparskor samt ett käckt och frejdigt humör.
Ute är det alldeles mörkt, men doften av fukt och höstlöv är inte oäven.
Benen springer numera av sig själv – som förr i tiden – och jag svänger upp på en rak gata som fortsätter uppåt, uppåt, rakt i in i Finspångs inälvor av funkishus och 60-talsvillor. Sedan en slingrande cykelväg över öde gräsmattor under natriumgula lampor. Väster böjer svagt av åt höger, och norr viker undan för sluttningen. Söder försvann i en vänsterkurva och öster breder ut sig i 270°.
Snart har jag kommit där vägs ände möter utgångspunkten, och vägen tillbaka kan sökas bakom nästa aspdunge. Med andra ord har jag ingen aning vart vägarna jag springer på leder, eller om barnstugan jag springer förbi gång på gång är densamma eller sju olika.
En rund man med liten hund ger mig informationen jag behöver: trehundra meter och sen till vänster. Tänk om det alltid var så enkelt!
Uppdatering
Så här ungefär sprang jag. Sammanhängande linje = relativt säker. Streckad linje = anonyma cykelbanor, gräsmattor, villagator hit och dit utan att jag lade detaljer på minnet.