I frostiga morgonen gav jag mig av med droppande näsa och en blandning av illamående och värk som flöt runt i kroppen. Sörmland kravlade fram ur nattskuggorna, reste på tallarna och svepte ut fälten. Österhimlen brann i rosa, bussmotorn morrade och fick den kyliga glasrutan att vibrera mot öra och tinning.
Minnen visades fram i min halvdvala – leksaker jag glömt, skogsbackar jag gått genom, känslan på en morgonbuss för trettio år sedan. Efter Malmköping gled jag in i sömnen, väckte mig själv med ett snuvigt andedrag, somnade igen.
När vi kom till Nyköping vidtog verkligheten.
3 svar på ”I svinottan, svinförkyld”
Jag fick nyss följande sms-rapport från Olle, som har kommit fram till Belgrad och dessutom sovit middag så att han blev alldeles skrynklig i ansiktet:
”Nu är jag i centrum.”
Jättespännande …
Belgrad ser ut som en sliten fransk stad – blandning av traditionell och modernistisk arkitektur, den sista med socialiststuk, plataner och lönnar längs trottorarena, stora sopcontainrar utanför husen och sprickor i asfalten överallt. Centrumcentrum är gågator som myllrar av liv klockan 8 på kvällen eftersom alla affärer är öppna. Det känns inte läskigt alls att gå som ensam främling på de stora boulevarderna – ingen sneglar eller stirrar.
Bättre så?
I svinottan sover jag numer. Svinförkyld är jag likväl i den skaraborgska halvvintern. Visserligen är Vättern oberäknelig, men någon is lär vi inte få förrän vi fått minusgrader.