Dags att lämna sommarholmen och stäva ut på fjärden. Dags att sluta vimsa med fjärilarna över de nickande grässtråna, dags att göra avskedshonnör inför de blyga blomsterna, dags att skyla kroppen och nyktra till.
På bryggan sätter oviljan in, alldeles efter att högerfoten – den sakliga – satts ner på den väntande båtens däck. Vänsterfoten vägrar lämna de tjärade plankorna, tjusad av eftersommarens sirensång, färdig att rusa in bland björkarna, falla framlänges under de lavtäckta aplarna och ruttna med fallfrukten i det gulnande gräset.
Så glider min undre halva isär, kilen mellan mina lår blir bredare och bredare, det blir plats för en katt, en gårdvar, en praktfet sugga …
Då vräker jag min tyngd mot båten, och alla halvorna av mig dråsar ihop på plåten. Kapten suger på pipan, snurrar på ratten, drar i snöret och båtvisslan tjuter så att hela den höstblanka fjärden ryser.
Jag reser mig upp och ser bort mot synranden med grumlig blick.
Ett svar på ”Mellan båten och bryggan”
Och jag kastas tillbaka till Oatman, Arizona, den stekheta sommaren 1993. Min bror på besök skulle återvända till Sverige men ville inte. Han ville stanna hos mig ett tag till (två veckor är för lite för tvillingar att hinna ikapp). Så han går ut på tomten och där står ett litet, förrymt åsneföl och tuggar. Brorsan ställer sig genast med ett ben på var sida om det lilla fölet, solen bländar och det blir motljus, och han nynnar ”I’m a poor lonesome cowboy, far away from home …”. Då sätter plötsligt fölet av i galopp och brorsan, som bara nuddat vid det med insidan av sina ben, dunsar i backen, reser sig upp och flyger hela vägen hem till Sverige. The end.