≡ Menu

Om gitarrsolon

Idag, barn, ska vi högljutt dryfta något som man vanligtvs talar tyst om inom den bildade borgarklassen, nämligen gitarrsolon. Vi skruvar upp volymen till 11 och börjar.

1. Richie Blackmore är faktiskt en himla klämmig gitarrist, som beledsagat mig under många timmars angenämnt luftgitarrsflaxande. Ska jag dra till med några favoriter får det bli Lazy och Burn.

Tyvärr har Blackmore råkat ut för samma öde som John Lennon och Kurt Cobain: han slukades av en talanglös men narcissistisk livsbeledsagarinna. Numera struttar han omkring i kalasbyxor, snabelskor, puffbyxor och spelar el-luta.

2. Vi tar nästa bekännelse direkt eftersom jag ändå håller på: Mark Knopfler plonkar även han på med innerlighet och elegans. Telegraph Road gör mig ännu svag i knäna.

3. Något som sällan påpekas är att John Fogerty har lyckats plutta in många trevliga toner mellan andra och tredje omtaget av refrängen. Den svåra konsten att spela träskgitarr, skulle man kunna benämna hans hantverk.

4. Some like it rough – ett exempel är J Mascis gitarrer. Överstyrt, distorderat, svajigt, brötigt, förvridet … wow! Min favorit: Where You Been.

Mascis och Robert Smith utkämpar f.ö. en hård strid i titeln om ”rockgeni som mest liknar Göran Greider”.

Det här var kul, men nu måste jag jobba en stund …

Uppdatering den 9 maj: Okej, vi fortsätter …

5. Barry Palmer är en australiensisk gitarrist som ingen nånsin hört talas om men jag är imponerad av det feta bilskrotsljud han pressar fram ur plankan på Hunters & Collectors näst sista studioalbum Demon Flower. Intresseklubben antecknar!

6. På grund av någon droginducerad nyck sparkade Bowie den pålitlige Mick Ronson efter Aladdin Sane och beslutade sig för att spela in Diamond Dogs med sig själv som gura-guru. Resultatet blev förvånansvärt intressant: en blandning av teknisk tafflighet och musikalisk begåvning – något som jag alltid varit svag för.

7. Mick Ronson, ja. Briljant, underskattad och väldigt död. Satte pricken över i:et i många Bowieklassiker. Karriärklimax måste vara Aladdin Sane i låtar som The Prettiest Star och Time.

Efter arbetspausen skriver jag om Adrian Belew och Frippen. Stay tuned!

8. Frippen, ja, eller Robert Fripp som han egentligen heter. Excentrisk gitarrvirtuos med fingrarna i en massa grötar. Han har spelat in många olyssningsbara konstigheter, men i sina bästa stunder är han han som Kung Midas: det han rör vid blir till guld. Ett exempel är Bowies bästa album Scary Monsters där Robert Fripp spelade lead guitar.

9. Min gymnasietids största gitarrhjälte vid sidan av Frippen var Adrian Belew som var en hejare på rundgång. Styckmordssolot i slutet av The Great Curve – tredje låten på Talking Heads epokgörande Remain In Light – fick alla mina tonårshormoner att rusa till sina målorgan.

{ 9 comments… add one }
  • Herr R 9 maj, 2008, 01:40

    Som att jag skulle kunna låta bli att kommentera just det här inlägget.
    Bra listningar. Men Blackmores bästa solo är i mina ögon det han gjorde i Rainbows “Gates of Babylon”.
    Mina favoritsolon är nog:
    Scott Gorhams solo i Thin Lizzy-mjukisen “Dancing in the Moonlight”.
    Jimi Hendrix solo i “The Wind Cries Mary”.
    Och Zappas solo i “Inca Roads”.
    Sedan finns det säkert ett gäng till – men de kommer jag inte riktigt på nu på rak arm.

  • den blyga 9 maj, 2008, 04:16

    den gamle och jag har ju inte tittat på ishockey på TV sedan Uffe Sterner slutade.
    För oss är ordet gitarrsolo för evigt förknippat med André Segovia.
    Vi har faktiskt sett honom live 1957(?) på en studentafton på Akademiska Föreningen i Lund.
    Det var tider det.

  • Lotten Bergman 9 maj, 2008, 04:20

    Oj, vad jag inte kan kommentera detta inlägg.

  • Nellie 19 maj, 2008, 02:05

    Hur kan man tala om gitarrsolon utan att nämna Mike Oldfield? Vad gäller trumsolon är Gasolins “Live in Scandinavia” inte helt fel. Medsänder tidningsartikel av en oerhört existensiell journalist som övervägde självmord ett tag, och så var det visst nåt med en Landrover…

  • Nellie 19 maj, 2008, 02:07
  • Nellie 19 maj, 2008, 02:08

    Suck! Går visst inte att skicka länkar till denna blogg. Varför?

  • Nellie 19 maj, 2008, 02:13

    Testa “suicide journalist” på Google.
    Richard Geefe. Typ.

  • En djefla man 21 maj, 2008, 04:17

    Mike Oldfield, ja. Kommer vagt ihåg något han sa om att ”blabla jag spelar hellre en ton med känsla än en massa utan känsla”. Take that, Yngwie Malmsteen!
    När det gäller Richard Geefe så tycker jag – som gillar Camera Obscura-bus à la Gyllensten och Greitz — att det verkar väldigt intressant. Men jag ser inte riktigt kopplingen till gitarrsolon. Eller Landrovrar.

  • pseudonaja 23 juli, 2008, 12:37

    Du vet väl att Belew och Fripp camperar i samma band; King Crimson. Skivan Vroom rekommenderas!
    För egen del är det gitarristerna med mycket melodi och känsla som orsakar gåshud.
    David Gilmour måste nämnas. De mer okända Andy Latimer i Camel och Mike Holmes i IQ är också ruskigt bra.
    Slår också ett slag för Steve Howe, gitarrist i Yes, som har en väldigt egen stil: Det låter som att han är på väg att spela fel, (“Det här kan han väl ändå inte klara sig ur med hedern i behåll?”), men det gör han lik förbannat! Kolla in honom på YouTube!

Leave a Comment

Next post:

Previous post: