Vid fyrtiotvå har jag långsamt hjärta men snabba fötter. Det går fort nerför, tårna väljer platta små fläckar mellan rötter och stenar.
En tvär krök. Eftermiddagssol på skördade fält. In i skogen igen.
Längre upp i backen står en man med ryggen mot mig och glor stint och bredbent in i skogen. Jag tänker att han står och pinkar och harklar mig högljutt. Han vänder sig mot mig och verkar en smula lättad.
Sen säger han att han såg en varg i skogen. Som en stor schäfer, fast grå. Den lufsade genom den risiga skogen där borta, stannade och tittade rakt på honom.
Vargmannen håller upp en gren. Den hade han greppat för i fall att. Jag tycker den ser lite klen ut för sitt syfte. Undrar om den inte är lite murken också. Men vi är överens om att det nog är bättre att vråla vargen på flykt.
Sen springer jag in i hans vargskog och spanar till höger och till vänster och fortsätter söka efter den vilda välsignelsen.