Ordet panik kommer av det grekiska deïma panikón som betyder ungefär ’skogsgudens skräck’. När korna blir oroliga utan synbar yttre anledning, när en beslutsam krigarhär löses upp i fasa och förvirring, när ångesten slår ner från molnfri kvällshimmel på den som vandrar ensam på villande mon – ja, då är det gamle Pan som är framme. Oftast sker det när det skymmer.
Jag minns första gången jag greps av skogsskräck. Fem år var jag nog, eller sex. Det var i Småland där jag hade fått åka på grannbondens hölass. Trehundra meter skulle jag gå från stora vägen till torpet. Granarna stod så resliga på båda sidor, och jag kunde inte släppa ordet rövare. Rövarna i skogen. Jag sprang den sista biten.
Jag minns också den sista gången jag kände skogsskräck. Vad kan jag ha varit? Kanske 25–30, och det var i samma skog. Under ett löppass med pannlampa på en välkänd skogsväg kommer urtidsskräcken krälande som en dimma mellan mosstuvor och stubbar.
Det var sista gången, ja. Numera är jag rädd för andra saker.
3 svar på ”Gamle Pan. Eller vittran.”
Kommer osökt att tänka på den grekiska guden Pan. Han som dödade nymfen Echo och spred hennes stoft ööver marken. Vars röst blev kvar efter hennes död för att i alla tider upprepa det sista som blir sagt (ekot). Dumma Pan!!
Den Pan är det. Sicken filur!
Jag har upplevt det motsatta:
1978 bör det ha varit. Jag sprang en nattsträcka från kust till kust – helt ena i skogen (di´andre hade sprungit före) Kartan var en 20 år (?)gammal 50 000-del. Jag bestämde mig för att följa en stenmur över en myr, som nu var ett kalhygge.
Åskan började mullra i fjärran – Torra blixtar lyste upp i fjärran(Detta var i höjd med Örkelljunga, efteråt fick jag reda på att det varit ett åskväder i Helsingborg med omnejd och flera timmar långt strömavbrott.)
Plötsligt tog stenmuren slut (det BORDE den inte ha gjort enligt kartan.)
Där stod jag, ensam i mörkret, in the middle of nowhere OCH KÄNDE MED TRIUMF ATT JAG INTE VAR RÄDD!
Förmodligen samma känsla som flow(endorfiner?)
Se min blogg 20 mars flow