Överallt i det sörmländska landskapet står de rara blåsipporna: på ekbevuxna skogsholmar, i asparnas täta bryn – ja, de tittar till och med upp ur lingonriset i tallskogen.
Det råder viss förvirring kring blåsippans latinska namn. Linné kallade den Anemone hepatica, men dagens botaniker benämner den Hepatica nobilis. Hepatica kommer för övrigt av latinets hepar som betyder ’lever’. Linné tyckte nämligen att bladens form förde tankarna till leverns tre lober.
Här är en utvikt hästlever där man tydligt ser de tre loberna. Påminner den om ett blåsippeblad? Jo, kanske!
4 svar på ”Blåsipporna så rara, så rara”
Jag kommer efter detta aldrig att kunna titta på en sippa utan att få leverfobier.
I mitt Smålandsrike var det hart när omöjligt att hitta blåsippor. Jag letade överallt, men fann bara blåstjärna och scilla. Däremot hade / har vi en förtjusande vitsippsbacke just där avloppet rinner ut, i rissnåren jag störtade ner i som tre-fyraåring när mina storebröder bestämde att jag skulle uppgraderas från pulka till snowracer. Det är nu en hel anekdot i sig som jag med fördel kan ta en annan gång, det jag tänkte komma till är att även om blåsippan är ytterst fridlyst hemma (överallt?) så stjälade min mamma några som hon planterade mitt i vitsippsbacken, så för några år sedan kunde vi iaf spåra upp ett blygsamt bestånd på tre-fyra blåsippor.
Och när jag förärades med ett lån av systemkamera för en fyra år sedan drog hon med mig till Höö naturreservat för att fotografera deras blåsippsbackar. Men det blev mest knäckta träd (det hade stormat lite då också), översvämning och bonderomantik.
Hästlevern ignorerar jag å det noggrannaste.
Du har rätt. Där fick du till det ;0)
[…] Om detta har jag skrivit tidigare! […]