Kategorier
Okategoriserade

Är du en del av lösningen eller är du en del av problemet?

Ett minne från högstadetiden i Höganäs: friluftsdag på Julivallen, vi sitter klassvis på en gräsmatta och väntar. Bredvid min klass sitter det som på Kullaskolan kallades K-klassen, dvs. OBS-klassen. Trots lärarnas tillsägning sitter de och kastar gräs på varandra.
– Sluta kasta gräs! säger nån av dem.
– Men du kastar ju gräs själv, säger nån annan.
– Ja, men det är för att ni ska sluta kasta gräs.

Jag har burit med mig denna lilla konversation genom livet och kommer alltid att tänka på den när människor på olika sätt fördjupar sina problem genom att göra mer och mer av det som ställer till problemet istället för att göra – precis tvärtom!

Ett sådan problem är alla de förnipplade, förkromade och förgasade bilarna utanför våra skolor. (Det lär för övrigt se likadant ut över hela landet.) Ängsliga föräldrar DHL-levererar sina barn billedes till skolgårdens gräns EFTERSOM DET ÄR SÅ MYCKET TRAFIK VID SKOLAN. Och med åren har det bara blivit värre och värre, enfaldigare och enfaldigare. Vid Mesta skola finns det strikta regler om att alla barn ska lämnas vid vändplatsen samt att skolparkeringen är off limits. Men de reglerna har urholkats rejält och många smitbilar på ett ton eller mer rullar bland skolbarnen på 20–40 kg.

Idag knackade jag på rutan till en blå liten bil som just avlevererat en pigg tjej vid infarten till skolparkeringen. Det är cirka 50 meter bortom den gräns inga föräldrafordon ska korsa.

– Hej, sade jag så vänligt jag kunde till kvinnan i bilen. (Ni ska veta att jag bär på 10 års ilska och frustration över denna motoriserade enfald!). Jag sitter i skolans trafiksäkerhetsgrupp. (Inte riktigt sant, men jag har ett uppdrag i en kommunal referensgrupp.) Jo, vi har ju sagt att alla barn ska lämnas av borta vid trottoaren vid vändplatsen.

Svaret jag får är nånting om att ”då korsar barnet vägen längre ner och där kör det ju bilar som kör in här till skolans parkering” eller nåt i den stilen. Om jag förstod saken rätt är hennes resonemang sålunda att ”eftersom folk bryter reglerna och kör in till skolparkeringen så ser jag mig nödd och tvungen att bryta reglerna och köra in till skolparkeringen”. Kasta gräs för att de andra ska sluta kasta gräs, typ.

We are a sorry lot, indeed. Mänskligheten, då alltså.


Kategorier
Ett djefla lif

Ljus i grönska av glas

Växjö domkyrka den 12 april 2010.


Kategorier
Ett djefla lif

När jag lade vittring i den småländska skogen

Från förstutrappan på huset där jag är gäst tassar jag iväg på lätta –om än något stela – ben i aprilkvällen. Nerför grusvägen, över fälten, in på nästa väg, ett varv på myren. Nu börjar det bli riktigt mörkt, men jag följer kanten av ett lappverk av inägor och låter fötterna finna vägen mellan tuvorna.

I en glänta där stigen kröker står en märklig abrovinsch, upplyst av två svaga och bleka lampor. Först tolkar jag det som en fallfärdig duschinstallation, sedan som en oljeborr (man tänker så mycket konstigt i skymningen). Sen ser jag att det är en foderstation av något slag.

Eftersom Tigger är ett mycket nyfiket djur så går jag naturligtvis fram och tar mig en titt. Jaha, här fodrar man vilt. Kanske för att hålla rådjuren vid liv så att man kan skjuta ihjäl dem sen. Och där vid stengärsgårn ligger en bonnasopahög (rikssvenska: lantbrukaravfallsplats) med antik dammsugare och rostiga kokkärl.

Alldeles intill står ett jakttorn, och nu hör jag att det är någon där. Tunga steg kliver ner för trappan. Det är en stor man i jägarkläder. Jag står stilla så att han kan prata med mig; han undrar säkert vad jag gör där.

Och undrar gör han, ungefär som om jag var en infångad partisan och han var kapten i säkerhetspolisen. Faktum är att han är så hotfull att varningslampan börjar glöda i huvudet. (Är han beväpnad, vilken väg ska jag springa …?)

Det slår mig så här efteråt att han kanske trodde jag var en djurrättsaktivist på grisräddarmission. De frågor han ställer är inte undrande eller misstänksamma – det rör sig snarare om ett barskt förhör. Vad gör du här? Var kommer du ifrån?

Gubbar av hans kaliber har alltid skrämt skiten ur mig, men nu upplever jag en av fördelarna med att snart fylla femtio år: jag är på min vakt, men jag är inte det minsta rädd. Han får raka svar på sina burdusa frågor. Hans tilltal är riktigt, riktigt otrevligt, men jag tar inte illa upp. Situationen är snarast intressant – en studie i besynnerligt mänskligt beteende.

Det visar sig att det jag var framme och kikade på var ett jaktlockbete för vildsvin. Jag får också veta att jag har lagt människovittring över hela platsen så nu kan han, dvs. jägaren, lika gärna åka hem.

Vad jag svarade exakt vet jag inte, men jag förstår att han är besviken så jag förklarar att jag inte visste och att jag ska hålla mig undan om jag ser något liknande i framtiden. För säkerhets skull frågar jag vad det kallas. Jo, en åtel.

Och där tror jag att jag har lyckats beveka honom en smula – att han faktiskt förstått att jag inte menade något illa med att förstöra hans jaktkväll

Men när jag tar de första löpstegen för att ta mig hem till huset där jag sover så serverar han en eftersläng:
– Tack så mycket. Jag har fyra mil hem.

Han känner ilska, jag känner obehag. Men förhoppningsvis är vildsvinen nöjda.


Kategorier
Ett djefla lif

Uppdrag: pimpa min fina Dr*ssm*n-jacka

Jag och min Dr*ssm*n-jacka trivs alldeles utmärkt med varandra. Dock omges vi av en till stora delar oförstående omvärld. Många ser nämligen ner på familjen Dr*essm*n som de förknippar med lufsande karlar i svartvitt och slowmotion, perpetuell utförsäljning och till ad nauseam upprepade frågor om strumpor och kalsonger.

För att hjälpa min jacka att bära kapuschongen högt bland Peak Performance-sprättar och Haglöfs-dandyer så tänke jag pimpa upp den en smula med tjusiga, imponerande och – framför allt – totalt irrelevanta tygmärken.

Jag vänder mig nu till den tappra lilla läsekretsen av denna min blogg och frågar: har ni några tygmärken i gömmorna? Försvarets skyddsskola, Brugge, Helagsfjället, LOVE & PEACE – allt är av intresse (så länge det inte är politiskt). Ju konstigare, desto bättre.

Inskickade bidrag erbjuds 15 milliseconds of fame på denna blogg.

Kategorier
Ett djefla lif

Vintern glömde portmonnän

Precis när vi trodde att vintern hade gått för i år så kom han tillbaks för en dag – tryckte sitt fuktiga tryne mot rutan, pudrade nejden, andades iskyla, stoppade portmonnän i en gråmolnsficka och gav sig av igen.

Snöpudrad boll på altanen

Kategorier
Poesi & cetera

Påskbrus i informationsälven

Jag kallar denna komposition ”En vilsen påskfjäder söker skydd i schersminen”. Man kan se den som en vertikal variant av Klees gyllene fisk.

Kategorier
Idrott Okategoriserade

Första passet med klubben

Klafsade, trippade, pulsade och lufsade runt en rejäl runda i skogen vid Torshälla. Snön låg kvar på norrsidor och där skogen står tät, stigarna var antingen isiga, snöiga eller leriga, kärren var plaskdammar, hällarna snorhala. Solen sken, och allt kändes underbart – om än en smula stelt. Gubbidrott kräver mycket planering – hårda träningspass kan knappast ske utan vilodagar emellan. Och styrketräning på onsdagen känns i låren på lördagen.

Så var det inte när jag var ung. Att det var bättre förr på den punkten går inte att förneka.

Orienterar-Olle
Allt finns någonstans för den som hoppas. Ingen idé att vänta ut lyckan, det är bara att börja klättra.
Kategorier
Okategoriserade

Kategorier
Ett djefla lif Idrott

Ljuvligheterna tittar fram i söderläge

Igår sprang jag flera hundra steg på barmark. O, sällhet!

Till mina 46-åriga orienterarben:

Gamla benen, kamrater på vida färden,
Gamla benen, de bästa här i världen.
När er vandringsfärd är över
väntar gröna tallhedars mossa,
på er, mina trogne gamla vänner.

Trava på kamrater, ty redan lyser månen vår färd.
Trava på kamrater, ty du vet att lönen mödan är värd.
På dina starka lår du mig i natten bär
till henne som är för oss båda kär.
Trava på kamrat, ty hon oss väntar vid hemmets härd.

Dubbarna slår muntert mot höjdernas hällar.
Vad gör det att jag är trött och timmen sen?
Till henne det bär över berg och mo,
ner till stugan i dalens ro
och stjärnor lysa vägen till vårt lilla bo.

Gamla benen, kamrater på vida färden,
Gamla benen, de bästa här i världen.
När er vandringsfärd är över
väntar gröna tallhedars mossa,
på er, mina trogne gamla vänner.

Kategorier
Ett djefla lif

Gott nytt vår

Snart, snart far vintergäcken (Eranthis hyemalis) upp som champagnekorkar ur rabatterna. Stråla, stråla, kära marssol!