Idag tänkte jag svamla lite osammanhängande om Predikaren – en av världshistoriens dystraste böcker, ett formligt vältrande i pessimism och svartsyn. Texten hoppar fram i vardagsspråket och flinar med sin svarta, gluggiga tandrad mot oss när vi minst anar det:
- ”Ingenting nytt under solen”
- ”Ett jagande efter vind”
- ”Krokigt kan inte bli rakt”
- ”Allt har sin tid”
- ”Ät, drick och var glad”
- ”Den som gräver en grop faller själv däri”
- osv.
En av Ferlins mest kända dikter har lånat en rad på latin från Predikaren – vanitas vanitatum, dvs. ’fåfängligheters fåfänglighet’. (Originalspråket är naturligtvis hebreiska.)
Vanitas vanitatum:
Ett liv, ett kors, ett datum.
Fast på startsidan till ferlin.se (en sajt som drivs av Ferlins släktingar och Nils Ferlin-sällskapet) står det ”Vanitas vanitatatum”. Det där extra (oavsiktliga) ”ta”-et svänger till det lite - ungefär som när Eliot skriver följande i The Waste Land (ett verk i vilket det hörs ekon från Predikaren på flera ställen):
O O O O that Shakespeherian Rag—
It’s so elegant
So intelligent
Tolfte versen är raka motsatsen till Pensionärsvisan av Skogman:
”Tänk på din skapare i din ungdom,
innan de onda dagarna nalkas,
de år som ingen glädje har att ge,”
Det var nog tufft att bli senior på 300-talet f.Kr.
Tredje versens ”Allt har sin tid” är en av de mest välkända passagerna, och blev till och med radioplåga på 1960-talet.
Slutligen den bild som satte igång dagens funderingar. Jag tycker att den motsäger det som konstnären förmodligen försökte säga. Om nu jordevandringen är så dyster och människolivet – för att tala med Hobbes – ”solitary, poor, nasty, brutish, and short”, varför då inte passa på att göra sig lite fin?
