Dag: 11 december 2006

Harald Rosenrantz
(trainee, ekonomiavdelningen)

Jag sa ingenting
men jag noterade och lade på minnet
I ett kryputrymme i hjärnans bakre delar
Låg min svarta anteckningsbok, tummad och hundörad
Bläddrad i dagligen, nya anteckningar fördes till degamla
tills den var oläslig även för mig
Och alla små detaljerade oförätter och kränkningar
och orättvisor och
Blev en stor bitterhet, en besk känsla
av att livet gick mig förbi
Jag slet på den ensamma stigen mot toppen
inte bred nog för två
där sluttningen rasade under fötter som stod stilla
Mitt hopp blev en flämtande veke i ett stor mörker
Att en dag få se deras blickar riktade mot mig
Och, o, jag längtade.

Lennart Blomberg (säljare)

Någonstans i moraset mellan ungdom och medelålder
hade jag en dröm
Jag var en senig jägare
med höftkläde och träspjut
som efter timmar av tålmodig förföljelse
stod tio steg från en rådjursget
Med träspjutet höjt och blicken fäst
Vad jag njöt av djurets ångest
av desss vanmakt inför tusen olika val
som alla skulle sluta i död och utslocknande
vid det första sprittandet i bogen
slungade jag spjutet mot dess spensliga hals
och i nästa ögonblick låg hon och sparkade i mossan med taniga ben
medan jag russade fram och satte min bara fot mot dess bröstkorg
och slet ut spjutet och stötte och stötte igen
medan blodet bubblade ur såren
i det döende hjärtats rytm
och mina handflator var kletiga och röda
och jag slickade och smackade
blod på läpparna, blod på kinderna

Efter den drömmen ökade min försäljning med 27 procent.

(Från 1994 – den som vet, den vet.)

Dr Christina Björkman

Jag var den okyssta med pinniga ben
Mitt intellekt ritade noggranna kartor över världen
med uppenbara vägar  att följa
men mina känslor snubblade vilse i snåren

Vem kan klandra mig att mitt liv blev att hata
när allt levande skydde mig?
Hat fanns bakom varje gång jag lyfte handen,
varje gång jag talade.
Även min omsorg var uppblandad med hat.

Jag upptäckte snart att min hjärna var skarp nog
att hugga av vad som helst på mitten.
Att döda allt i min väg stillade oron för stunden.
Att döda var min tröst
Att förgöra det liv som skydde mig så.

Aldrig dog drömmen om att vara som de andra
trots att jag gjorde allt för att förneka det.
Gång på gång sådde jag
men ingenting ville växa.
Varje muskel i min kropp gjorde motstånd
Jag kvävde dem med min egen skrämda kropp
Iskylan från mitt hjärta fick de små liven att ge upp.

Må jag aldrig inse vem jag var.
Den ensammaste kvinnan i världen.
Den av ingen avhållna, den oälskade.