Knopparna far upp som champagneflaskor och björkarna viftar med musöronen. Tussilagorna står i skockar i dikena – fnissiga tonårsflickor med alldeles för mycket gul mascara.
Det spirar och pirrar och grönskar och gror,
och alla är fina i nyköpta skor.
Jag heter Olle Bergman och jag är 106 år.
Nu måste jag fråga. Allt det här som händer … vad tjänar det till? Det går en tid och sedan är det över. Står man stilla går det över snabbare.
Varje människa börjar som ett porlande källsprång och slutar som en humussvart göl, täckt av vattenpest och nate, där synderna rostar och löses upp i djupet.
Vart jag mig i världen vänder ser jag samma saker upprepas. Det skymmer för mina ögon, men jag känner igen skuggornas rörelser.
Vår, vår lindra. Sol, sol le. Även jag vandrade vilse i Arkadien.
Jag heter Olle Bergman och jag är sex år.
Nu tänkte jag fråga en sak. De där som slänger godispapper på cykelbanan, på gräsmattan och i min rabatt. Hur kan de göra så? Hur kan de låta armen svänga ut och öppna handen och låta pappret falla på alldeles fel plats?
Eftersom ordningen i hela universum hänger på mig ber jag dig att hjälpa mig med ett svar. Alla de godispapper som ligger på cykelbanor, gräsmattor och i min rabatt är ett stort bekymmer för mig. På natten lyser de starkare än Venus och Sirius, de är brunrödablågröna blemmor i månens ansikte.
Jag tänker på den där armen som svänger ut, snett bakåt. Handen som slänger en näve salt i mina sår. Är det åt det hållet nån annans problem ligger?
Nu hinner jag inte skriva mer. Jag har 6 miljarder godispapper att plocka upp idag.
Surr och svirr och studs och brum
humlan vimsar i mitt rum
1. Vad ska jag ha på mig idag?
2. Vad har han/hon/den/det på sig idag?
3. Vad har du på dig idag?
För en förbryllande omfångsrik skara människor – företrädesvis yngre – är detta existentiella frågor som har bra mycket högre dignitet än undringar som ”Hur ska vi få slut på inbördeskriget i Irak?”, ”Finns det någon gud som lyssnar på oss” eller ”I hur många avsnitt kommer Carina och Carolina att hålla sams?”.
Notera prioriteringen. Det gäller att vara noga med hierarkierna och du, din uppblåsta loser, ska inte komma och tro att du är svampen på Stureplan. Typ.
Själv har jag på mig ett par präktiga blåjeans, inköpta på Coop Forum till det facila priset av 199:-. Halva priset, minsann! Och jag känner mig så fin som Tooticki som gjort sig skor.
Dessa blåjeans – en byxmodell som gjordes känd av de strävsamma beridna boskapsskötarna i västra och södra USA – är tillverkade i ett kraftigt bomullstyg som förfärdigats av de skickliga vävarna i Nîmes och därvid färgats med ∆2,2-biindoline
AAAARGGHHH Typepad just ate my blog post! Nu måste jag jobba. Resten kommer sen.
DEN ANDRA HÄLFTEN (Negativ akt)
”Half of what I say is meaningless”
JOHN LENNON
Fråga inte mig. Jag har inget att säga!
Berätta säger du. Jag har inget att berätta.
Lär mig något säger du. Jag har inget att lära dig.
Ge mig en tro! säger du. Ser jag ut som en som kunde ge dig något?
Kaféet hade en ointressant inredning, och om människorna som satt där fanns ingenting att säga. Jag drack varm choklad som varken smakade illa eller gott, och satt där en stund och tänkte ingenting alls. Det var en ointressant stund.
Nej, jag tänkte ingenting alls. Jag är inte tråkig, men jag fyller ingen funktion. Jag är en fysisk manifestation, ett biokemiskt katedralbygge sorlande av oöversätteliga språk, svagström, hormoner, signalsubstanser. Jag saknar innebörd, jag är förvisso imponerande men jag saknar innebörd. Jag lever utan beröm och utan klander. Alla floder rinner ut i havet, och ändå blir havet aldrig fullt.
Vad skall vi göra i morgon, vad skall vi någonsin göra? Jag…har absolut ingenting
att säga er…
Hala ner ridån! Varför berättar jag detta för dig? Denna mening är ointressant. Denna mening betyder inget. Denna mening är utan innebörd …
Tidigt 90-tal, inspirerad av Atto Negativo av Corra & Settimelli (finns här — scrolla ner en bit).