Knopparna far upp som champagneflaskor och björkarna viftar med musöronen. Tussilagorna står i skockar i dikena – fnissiga tonårsflickor med alldeles för mycket gul mascara.
Det spirar och pirrar och grönskar och gror,
och alla är fina i nyköpta skor.
Jag heter Olle Bergman och jag är 106 år.
Nu måste jag fråga. Allt det här som händer … vad tjänar det till? Det går en tid och sedan är det över. Står man stilla går det över snabbare.
Varje människa börjar som ett porlande källsprång och slutar som en humussvart göl, täckt av vattenpest och nate, där synderna rostar och löses upp i djupet.
Vart jag mig i världen vänder ser jag samma saker upprepas. Det skymmer för mina ögon, men jag känner igen skuggornas rörelser.
Vår, vår lindra. Sol, sol le. Även jag vandrade vilse i Arkadien.