≡ Menu

Om den döda gammeltallens införlivande med landskapet

Man är ung, och livet ligger framför en som en landsväg på lysande rapsfält. Man blir medelålders och färdas på en, med Dylans ord, ”crooked highway”. Man börjar ana att färden framöver ska gå på en ”crooked trail” i trakter där det mörknar i dalarna. Har man varit rädd om kroppen och har man bankat viljan seg på erfarenhetens städ kan man färdas långt upp på bergssidorna, dit solen når. Annars får man gå i dalens skugga. Hur man går, var man går så kommer man till platsen där stigen ”slutar blint vid [en] övergiv[en], barkflisig vändplats” (Bengt Emil Johnson).

Mer BEJ (som jag håller för en av Sveriges bästa skribenter nånsin):

Jo, det dör i grönskan, ett döende
äger rum, ett passivt,
obetafsat döende, som
vinden inte påblåser, som
slår ut.

Sittande. Familjärt.

Vi var i Skiren-Kvickens naturreservat igårkväll, i skymningen. I ett naturskogsreservat är det lätt att förstå att en individs död är basen för andra individers tillblivelse. Gammeltallen rasar, ligger ruttnande i den svampdoftande skuggfukten, äts av mycel och skalbaggar, täcks av mossa, svampar, lavar, ris, granungar och sjunker så sakteliga in i landskapet.

Må det bli så att ens livsverk går samma öde till mötes som gammeltallen – att det frambringar nytt och annorlunda, och så småningom blir en outplånlig del av livs- och tankemyllret. Må de kloka tankar jag lyckas hopfoga gå som änglar genom rummen hos dem som har hjärtan som slår.

{ 0 comments… add one }

Leave a Comment