Den här texten är daterad 21 augusti 1989. Även om den skulle behöva lite redigering så tycker jag att den fångar en känsla som jag fortfarande upplever då och då när sommaren dör och hösten kommer.
Has the world changed, or have I changed?
MORRISSEY
Vädret är så underligt. Molnen hänger lågt, och vinden ruskar gröna grenar. Ena stunden fryser jag, i nästa ögonblick sliter jag jackan öppen för att svalka skjortan som är fuktig av svett.
Staden är så underlig. Den är död. En skolkorridor en sen eftermiddag, en badstrand när hösten kommit. En könsla av att livet pågår någon annanstans, att jag är kvarlämnad i ett myller av genomskinliga liv och röster som fyllde denna del av världen.
Spåren finns kvar. Jag känner mig jagad, men knastret i gruset är bara från mina egna steg.Det är femhundra meters promenad från stationen. Jag har redan bestämt mig: jag tänker inte stanna. Bara tömma postlådan, och tillbaks till stationen med nästa tåg. Inte hälsa på någon, stanna och prata, inte dröja overksam. Lövsorl, grusdamm, bländade turister stiger ut från domkyrkan, vinden piskar flaggorna. Jag har trettiofem minuter på mig.
Två röster talar i mitt huvud. Det är en man och en kvinna.
– Vad det blåser, säger kvinnan.
– Ser du att flagglinorna har gått av?
– Jag tror att hela världen blåser bort.
– Nu hänger de och slänger i vinden.
– Så här tror jag det blåser när världens ände är på väg.
– Slarvigt att inte ta hand om dem.
– Vart tar allting vägen?
– Nu är sommaren ändå slut.
– Varför säger du så?
– Nu har vi haft tillräckligt. Nu blir det höst.
– Så kan du väl inte säga?
– Nu är juli slut.
– En hel månad kvar!
– Nu går det utför. Nu blir det kallare.
– Nej!
– Mörka kvällar.
– Vad fånig du är!
– Ser du de döda bilarna.
– Döda bilar?
– Ja, ser du de döda bilarna med solblekt, matt lack?
– På parkeringen.
– Med drivor av fjolårslöv om hjulen.
– Jag tänker inte lyssna på dig mer!
– Och cyklarna utan luft i däcken, som ingen vill ha.
– Men låsta är de.
– Brutna ekrar, förvridna fälgar.
– Om man lämnar in de till polisen kan ägaren hitta dem igen.
– Platta, torra, spruckna däck, rostiga kedjor.
– Nu går jag. Hejdå!
– De knäar vid cykelställen, segnar ned men faller aldrig.
Jag går in bakvägen, skyndar på för att inte möta någon. Postlådan var tom. Det var bra. Ännu en tidsfrist.
Jag skyndar mellan almarna. Jag har ett brunt brev med mig nu. Var kom det ifrån? I hörnet står en logotyp: ARBETE OCH ANSVAR. Jag skyndar hem mellan almarna. Varje ögonblick bränns in i den
sneda solen som kastar sig fram mellan molnbyarna.
Ett svar på ”3,5-tummaren 2: En känsla som jag fortfarande kan uppleva”
Du verkar har förutsett almsjukan!
Jag Googlade litet: Den mera aggressiva formen kom till Skåne under 80-talet så du kan omedvetet förknippat almar med ”decay”!
Interesting!