Kategorier
Ett djefla lif Idrott Tankar från tvättstugan

Dåtiden ligger lagrad i nerver, muskler och senor

Jag pratar långdistansidrott med en klubbkamrat och vi kommer in på det faktum att jag inte äger någon längdåkningsutrustning. Men för att förklara att jag ser mig själv som längdåkare så berättar jag att minsann vann DM-stafetten 1980.

Sedan 1980-talet har jag dock inte åkt många mil. Egentligen borde det vara helt irrelevant med gamla idrottsmeriter. Dagarna passerar – hundratals, tusentals – och materien i kroppen byts ut.

(Inskott: Undrar just hur stor andel av atomerna i min nuvarande kropp som fanns på plats i min sextonårskropp. Några är det kanske, men 99,999 … % av dem har förmodligen bytts ut. Om det är någon som känner till mer om massutbytet genom åren så får han eller hon gärna kommentera.)

Men det är inte irrelevant, inte alls. Minnena av hur vi bemästrade ting och miljö omkring oss ligger lagrade. Det skulle vara uppenbart om du delade ut skidutrustning till några som har varit åkare för trettio år sedan och till några som aldrig har stått på ett par skidor.

Jag litar mindre och mindre på minnet, eftersom vi människor har en förunderlig förmåga att förvränga, omforma, bättra på och kombinera våra minnesbilder. Men när det gäller lagrade rörelsemönster så finns det inget som kan omskapas aktivt. I klumpen av vatten, fett och protein som du bär inne i kraniet ligger instrumentgrepp och idrottsrörelser lagrade – ja, även subtila små muskelminnen om det där trappsteget som kommer efter fyra meter när du går i mörkret genom vardagsrummet, eller den där knycken du måste göra för att spänna fjädern i den där gamla leksaken.

4 svar på ”Dåtiden ligger lagrad i nerver, muskler och senor”

Så sant som det är sagt!
Förresten HAR du gamla skidor som ligger på vinden i Viken…
OCH
Bror din höll ju upp med fiolspel i 20 år men det kunde ju efter 20 minuter plockas fram ur hjärnvindlingarna!

Jaha då måste jag vara ett unikt undantag. För jag var minsann en hejare på skridskor när jag var barn men när jag försökte åka 25 år senare så fanns inte tillstymmelse till skridskominne kvar i kroppen. Jag kunde inte ens ta ett enda skär utan att slå ihjäl mig och dessutom dra med mig min stackars man i fallet. Spela fiol efter långt uppehåll går däremot utmärkt. Så länge man även utrustar sig med öronproppar.

Pontus bönar och ber att dom inte ska våga sig fram någonsin mer. När jag drog med honom i fallet gav jag honom trasigt knä i ett år. Jag förblir hellre gift än är en gammal isprinsessa.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *