Det är trist att höra hur enstaka musiker kan härja runt och förstöra i övrigt utmärkta låtar Linda McCartneys tutiga lilla synt på Venus and Mars är ett bra exempel. Eller ta alla de idiotiska försök som gjordes med att ersätta kompgurorna med keyboard-stämmor under åttiotalet.
En musiker som alltid stått och småpinkat på sina egna opus är David Bowie. Jag köpte nyligen ett sprängfyllt samlingsalbum (Platinum Collection – 57 låtar!) och förundrades över hur David envisas med att tuta i sin saxofon i tid och otid.
Det är inte bara det att ljudet sig är gnöligt och oskönt – David får sällan saxofonen att rätta in sig i ledet bland de andra instrumenten. Den bara vinglar omkring i låtarna som en alkis på en allsångsafton.
