Tänk om gräset var levande mattor av genomskinliga maskar som vädrade med små gröna nosar mot den regniga septemberhimlen. Tänk om maskarna hade små skära tungor som kittlade fotsulorna på den som tog en genväg mellan vändplatsen och brevlådan.
Tänk om.
Tänk om asfalten var hård knäck med mycket nötter i som man kunde bryta loss på väg hem från bussen. Och var man inte stark nog i nyporna för att greppa ett stycke så gick det bra att lägga sig ner och slicka trottoaren.
Tänk om.
Tänk om molnen var maneter med osynliga trådar som släpade mot marken som styrlinorna på Andrées vätgasballong och tänk om var och en som nuddades av en sådan tråd blev pigg och alert, som av en kopp kaffe. Den som trasslat in sig i trådarna skulle vara alldeles fnissig, ha pupiller som nålstick och prata mycket, mycket fortare än vad han hinner tänka
Tänk om.