Jag tänkte berätta om en katt som hette Winston. Han var inte
särskilt slug, men hemskt pålitlig. Med sitt svaga förstånd filosoferade Winston sällan över svåra ting. Snarare var han en katt som gjöt
liv i begrepp som "hederlig" och "anständig".
Detta gjorde naturligtvis att han väckte ett visst löje
hos de andra katterna.
Det var just inget som bekymrade
Winston, eftersom han var en katt som gick in för vardagens sysslor med
lika delar allvar och glädje och därför sällan fick tillfälle att fånga
upp någon förlupen kommentar från de andra katterna, vars arbete han
ovetande utförde medan de låg och kråmade sg i skuggan av kastanjerna.
En
dag var Winston försvunnen.
De andra katterna letade länge och noga i
alla väderstreck, men han stod inte att finna. Detta gav upphov till både
dysterhet och ilska. Det dröjde inte länge innan de alla var indragna i
förtvivlade stridigheter där de slet varandra i stycken. Först de
svagare, sedan de starkare.
När deras hån inte längre band
dem samman var de utlämnade åt sin skam, vilket ingen av dem orkade
bära. Snart låg deras toviga och blodiga kroppar och ruttnade under
kastanjerna.
(Publicerad 1997–98, någon gång)