Kategorier
Ett djefla lif Idrott

Avståndsmätare

Ett obsolet objekt.

Den här manicken var så oerhört viktig under de epoker av mitt liv då orienteringen stod i centrum. Avståndsmätaren gav svaret till de två centrala frågorna i sanningens ögonblick ”Hur långt har jag sprungit?” och ”Vilken kilometertid hade jag?”.

Funktionen var väldigt enkel: man höll i en liten pinne (som nu har ramlat av) och rullade det lilla hjulet (som sitter under loggan) längs rutten. Sedan läste man av distansen utifrån den skala som överensstämde med kartskalan.

Det här, löparhipsters i Craftmundering och skor för 1 800 spänn, utspelade sig på 1970-talet då vi sprang i poplin och det kunde stå Nokia på ett par idrottsskor. Trots att utrustningen kostade en fjärdedel var löpstandarden väldigt hög – läs här.

Kategorier
Ett djefla lif

Långsammmmt praaat iii teellleefooonen

Läraren på läskliniken på Bäckaskolan i Viken under 1970-talet hette Fru Nånting – jag kommer alltid att tänka på Fru Salomonsson, men det var det inte. Ibland steg hon ned från sin klinik i det stadiga gamla skolhuset, promenerade över till vår gipsplattelåda från 1960-talet och bjöd oss på rättstavning, diagnostiska lästester och annat roligt. När hon dikterade taaalade hoon såå lååångsaamt att den uppmärksamme lärjungen enkelt kunde uppfatta stavningen: LAAAAAA–SAAAAAAA-RETTETT!, LAAAA–SAAAAA-RETTETT!

När jag ringer upp Apoteket hamnar jag i en automatisk telefonväxel som uppenbarligen bemannas av hennes barnbarn. Och visst vet jag att de många apotekskunder som är gamla eller ovana vid svenskan gynnas av att haaan tallar såå lååångsaamt, tar små pauser                    och gärna lägger till alldeles onödiga fraser, till exempel ”Välj ett av följande alternativ SOM PASSAR DITT ÄRENDE”. Men JISSES vad jag blir otålig!!!#€%&

Kan man inte trycka på ”1.5x” nånstans – som när man spelar upp podcaster i sin iPhone? Jag hör till sannerligen till de ”rastlösa, energiska, handlingskraftiga, splittrade, lättdistraherade och otåliga”. 

 

Kategorier
Kulturknutterier

Egenmäktigt förfarande av Lena Andersson

Lena Anderssons kortroman har prisats och berömts och är till yttermera visso en bestseller i en en genre som inte brukar skapa bestsellers. Men vad kan vara mer ointressant än att läsa om två självupptagna människors kortvariga sexuella förbindelse?

Fast jag skulle kanske snarare kalla förbindelsen ”en världsfrånvänd särlings trånande efter en narcissistisk superegoist till karl”. I läsningens bästa stunder bjuds vi visserligen på en och annan god formulering eller intressant betraktelse. Men i läsningens sämsta stunder känns det som boken jag håller i mina händer är en offentlig hämnd på någon Andersson blivit besviken på – ett förnöjt karaktärsmord på en manlig skitstövel.

De trettio sista sidorna ögnar jag snabbt igenom i hopp om att finna någon intressant intressekonflikt, fördjupning, vändning … men nej, ingenting får mig att vilja lägga mer tid och uppmärksamhet på dessa två inbilska intellekt. Till slut är jag innerligt trött på deras trasslande och velande: far och flyg – jag skiter högaktningsfullt i ert käkande, pratande, knullande, sms:ande och resande hit och dit; håll det för er själv, för jag har viktigare saker för mig med mina medmänniskor.

Om detta är det bästa den här nationen kan åstadkomma när det gäller romanbyggen är det illa ställt med vår litterära tradition.