Lena Anderssons kortroman har prisats och berömts och är till yttermera visso en bestseller i en en genre som inte brukar skapa bestsellers. Men vad kan vara mer ointressant än att läsa om två självupptagna människors kortvariga sexuella förbindelse?
Fast jag skulle kanske snarare kalla förbindelsen ”en världsfrånvänd särlings trånande efter en narcissistisk superegoist till karl”. I läsningens bästa stunder bjuds vi visserligen på en och annan god formulering eller intressant betraktelse. Men i läsningens sämsta stunder känns det som boken jag håller i mina händer är en offentlig hämnd på någon Andersson blivit besviken på – ett förnöjt karaktärsmord på en manlig skitstövel.
De trettio sista sidorna ögnar jag snabbt igenom i hopp om att finna någon intressant intressekonflikt, fördjupning, vändning … men nej, ingenting får mig att vilja lägga mer tid och uppmärksamhet på dessa två inbilska intellekt. Till slut är jag innerligt trött på deras trasslande och velande: far och flyg – jag skiter högaktningsfullt i ert käkande, pratande, knullande, sms:ande och resande hit och dit; håll det för er själv, för jag har viktigare saker för mig med mina medmänniskor.
Om detta är det bästa den här nationen kan åstadkomma när det gäller romanbyggen är det illa ställt med vår litterära tradition.