Jag vill inte bli uppfostrad av konsten

Här några halvtänkta tankar och anteckningar om uppfostrande konst (bild, litteratur, musik etc.) som ville bli nedtecknade efter läsning av Magnus Erikssons uppmärksammade S&W-sågning. Fortsättning och mer begriplig text följer när stjärnorna står i rätt position … eller nåt.

Det här är ett uppfostrande konstverk:

Det här är också ett uppfostrande konstverk:

Ytterligare ett uppfostrande konstverk:

Sången Timo sjunger får, trots att den är himla klämmig, betraktas som ett uppfostrande konstverk:

I mina ögon finns det en handfull legitima drivkrafter för trovärdigt konstnärligt skapande, till exempel
• ett inre, svårdefinierat behov av att utforska sin existentiella position, människans natur eller tillvarons beskaffenhet
• ett uppriktigt sökande efter skönhet och konsthantverksmässig perfektion
• vrede eller frustration över tingens, samhällets eller de sociala strukturernas ordning – uttryckt utifrån ett närmast anarkistiskt betingat perspektiv där problemen pekas ut men inga klara lösningar anges (Gammalt punkmotto: ”Det spelar ingen roll vart det rör sig, bara det rör på sig.”)

Det första är evigt närvarande, det andra har haft låg status i 40–50 år men kommer naturligtvis att komma tillbaka och det tredje är det jag spånar kring i denna bloggpost. Här är min egen fasta uppfattning att konstnären ska peka ut problemen, förlöjliga och kritisera dem som förtjänar det och utmana normer och föreställningar – men han eller hon eller hen ska inte peka ut förslag till lösningar eller – ännu värre – arbeta på uppdrag (faktiskt eller samvetsmässigt) av dem som har makten eller representerar en inflytelserik rörelse.

För då är konstnären ingen konstnär längre – då är han eller hon eller hen en propagandist. Och jag är övertygad om att böcker som denna en vacker dag kommer att skrivas om dagens barnlitteratur.

Edit eftermiddag:

Jag tänkte att jag borde trycka upp en t-shirt: