Kategorier
Poesi & cetera

Säkerhetsbälte på bussen

P: Förhör med O.B., även känd som en djefla man, den 28 juli 2008. Plats: förhörsrum B, Kretstanja-fängelset. Medverkande: den misstänkte, Kommissarie Petrov, polisassistent Rostov.
P: Bandspelaren är på. Nu kör vi.
R: Är du säker?
P: Visst, det ser du på den röda lampan.
R: Du tror inte det bara är en på-lampa, liksom?
P: Du kan vara lugn. Jag har gjort det här många gånger, och det har blivit alldeles utmärkta inspelningar.
R: Okej, jag tänkte bara att jag har en kompis som har en studio, och där betyder lampornas färg en massa olika saker. Ville bara vara säker.
O.B.: Det funkar nog.
P: [Ljudlig harkling]
O.B.: Sorry!
R: Nå, hur var det med den där historiekanonen. Var är den uppställd? Vilken kaliber har den? Var kommer ammunitionen från?
P: Vi skulle prata om säkerhetsbälten …
R: Oj. Visst. Jag ber om ursäkt.
P: Medborgare O.B. Våra observatörer har bildbevis. Ni har använt säkerhetsbälte på bussen.
O.B.: Ja, jag använder säkerhetsbälte på bussen, och det är uppenbarligen jättetöntigt. Jag vet det. Jag ser dem allesammans sitta utan säkerhetsbälte: den väklippte teknologen som har varit och ätit fläskstek hos sin mamma, den inte fullt så välklippte hårdrockaren som lagt upp sina Dr Martens på sätet mittemot, den liljehyade diakoniassistenten med plockade ögonbryn, den blonderade pedikyristen och farbrorn som läser Den oövervinnelige av Peter Englund – alla åker de utan. Tycker de att säkerhetsbältena skaver? Eller trivs de inte med att känna sig som studenmarskalkar på Nobelfesten, alternativt Volvo Amazon-konstaplar med koppel?
R: [hummar, skriver]
O.B.:Hjulen på bussen snurrar runt, runt, runt och kör vi i diket kommer passagerarna att tumla runt som lotter i en tombolasnurra och knäcka käkben, spräcka mjältar och sätta tänderna i halsen … på varandra. Men inte jag. Jag däremot, sitter stadigt kvar oavsett vilket läge bussen intar. Mitt bälte är min övertygelse, och även om det är flexibelt under obekymrade dagar så sitter det bergfast när olckan kommer och knackar på.
P: [trummar nervöst med fingrarna mot bordet]
O.B.: Kan vi ta en paus. Jag känner att det här blir lite mycket …

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *